Amerikansk humor roligare än svensk

NÖJE
Filip Hammar/ puls

Jag känner en amerikansk

advokat som heter William.

Han är oerhört begåvad, pratar fyra eller fem språk flytande och åker jorden runt för att hålla föredrag i retorik. En hyfsat seriös man, vågar jag påstå. Men när han kommer hem från sina resor vet han inget roligare än att slå sig ner i sin stora futonsoffa och plugga in en cd som heter "Sounds of nature". Det är ett samlingsalbum med de bästa ljud en människa kan ge ifrån sig: pruttar, rapningar och toabesök.

Jag vet inte hur högt den här skivan har klättrat på Billboard, men populär är den säkert. Amerikanska män är nämligen våldsamt förtjusta i kiss-och bajshumor.

Det är därför den amerikanska humorscenen i dag domineras av två killar som fortsätter att sprida den dåliga smaken på en kontinent som redan är förgiftad av dålig smak. Först kom Tom Green, och förra året dök Johnny Knoxville upp. Båda två har shower på MTV i USA och båda två tänjer varje vecka "bad taste"-gränserna så långt det bara går på en kanal, där man inte får säga "the f word". När Tom lurar pensionärer att simulera sex i det som från början är ett vanligt aerobicspass, badar Johnny i elefantbajs eller spyr upp levande guldfiskar. Allt medan de amerikanska tv-tittarna vrider sig av skratt hemma i vardagsrummet.

Personligen har jag lite svårt

att se briljansen i "Sounds of nature", men både Knoxville och Green (som du för tillfället kan se på TV 4 och MTV Nordic) är - ursäkta mitt gubbiga ordval - uppfriskande, två humorfurier som fört in den smarta kiss-och bajshumorn i en ny tidsålder och gjort den angelägen igen (om den nu har varit angelägen tidigare?). Deras shower är inte rakt igenom fantastiska, ibland blir det för plumpt, men de skickar i alla fall i väg en underhållning som är fylld av energi, frenesi och oväntade övertramp.

I Sverige är det däremot, med några få undantag, den sömniga parodi-humorn som regerar. Det finns uppenbarligen inget roligare än att imitera Dr Alban, Loket, Bengt Magnusson eller Loffe Carlsson, helst i ett skruvat telefonsamtal med en vanlig svensk som inte är med på noterna. År 2001 är vi tilllbaka på Calle Sändare-nivå. Supertrist. För håll med om att det är roligare att spy upp levande guldfiskar än att imitera Meral från "Baren"? Men det allra roligaste vore förstås nån som imiterade "Baren"-stjärnan samtidigt som han eller hon spydde upp guldfiskar.

Filip Hammar ([email protected])