- Du måste lära känna dina fiender

James i Manic Street Preachers blickar bakåt. I Puls berättar han om politik, motsättningar och kärleken till musiken.

1 av 6 | Foto: sony music
De här killarna är allvarsamma.
NÖJE

Året var 1869.

Karl Marx var 51. Han var ute och gjorde London. Målsättningen var klar. Minst en öl skulle ner på varje pub mellan Oxford Street och Hampstead Road.

Det fanns arton pubar mellan Oxford Street och Hampstead Road.

På väg hem klockan två på natten förolämpade han alla han mötte.

- England duger bara åt brackor! Endast ett land som Tyskland kan producera mästare som Beethoven, Mozart, Händel och Haydn!

Han kastade gatsten på gatlamporna.

Han träffade en.

Han träffade två, tre, fyra och fem...

Polisen hörde ljudet av krossat glas. Karl Marx jagades av fyra stycken med visselpipor i munnen och dragna batonger, men undkom.

Det var två år sen det första bandet av "Kapitalet" hade publicerats.

Det var 21 år sen han hade satt punkt för det "Kommunistiska manifestet" med meningar som fick blodet att koagulera i borgarnas ådror.

Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor.

De har en värld att vinna.

Proletärer i alla land, förenen eder!

Det är nånstans

i den traditionen - mellan oceaner av bira, förolämpningar, krossade gatlampor, socialistisk kamp och litteratur - Manic Street Preachers hör hemma.

De växte upp i arbetarkvarteren i Blackwood. En skithåla med 7 300 invånare i Wales. De blev politiskt medvetna genom att öppna ytterdörren.

- Vi var 15 bast. Det politiska landskapet exploderade. Gruvjobbarna strejkade. Varje vecka såg vi dem marschera förbi våra hus, säger sångaren James Dean Bradfield.

Den konservativa engelska premiärministern Margaret Thatcher var i färd med två saker, dels att införa den enligt henne billigare och säkrare kärnkraften, dels att provocera fram en avgörande strid med facket.

Bara i området runt Blackwood stängdes tolv kolgruvor. Gruvarbetarstrejken som följde blev en blodig och bitter historia.

- Överallt hörde vi saker som: Kill Margaret Thatcher! Fuck off you conservative scum! I det läget fattar man: Här händer nånting. Då gäller det att var uppmärksam. Hålla ögonen öppna och förstå varför det som händer händer. När man gjort det har man nåt att säga.

So if I can shoot rabbits then I can

shoot fascists

Det är det ena.

Det andra är The Clash. Det inträffade samtidigt. På tv.

- Jag, Richey, Nicky och Sean såg det samma kväll. Ett program som firade punken. Vi spelade in det. Såg det om och om igen. Två låtar från ett gig : "Garageland" och "What"s my name". Skitigt, kaotiskt, glamouröst" Det förändrade oss för alltid. Vi trodde på allvar att vi kunde göra vad Clash gjort.

De bildade Manic Street Preachers.

- Jag vet att musik kan förändra människor. För Clash förändrade mig. Sättet jag pratade på, hur jag klädde mig, mina idéer om livet, hur jag förhöll mig till omvärlden. Kan du gå med i ett band och förändra folk som Clash förändrade mig har du nått målet. Musik förändrar inte världen, men den förändrar människor. När det är gjort kan de gå ut och skapa sin egen värld, säger James.

Det här var 1984. 1992 kom debutalbumet "Generation terrorists". I dag har Manic Street Preachers släppt sitt sjätte album: "Know your enemy". Under mellantiden har de erövrat hela världen minus USA och blivit miljonärer i engelska pund.

Ett engelskt pund motsvarar drygt 14 kronor. James och kompani är täta. Men som alla som delar deras bakgrund känner till. Klasstillhörighet är inget man hänger av sig på en galge. Den bär man med sig.

James Dean Bradfield bär den som en medalj på bröstet.

Det handlar fortfarande om att framhäva motsättningarna och ta strid. Alternativet är idioti.

Därför: "Know your enemy".

- Titeln är en uppmaning till alla i Storbritannien som just nu hävdar att premiärminister Tony Blair bara är en William Hague (högerns partiledare) i förklädnad. Blair har sina fel. Men åsikten bottnar ändå i rent skitsnack.

- Folket i Wales har inte röstat på högern de senaste 100 åren. Ändå har vi regerats av högern. Men Tony Blair har sagt att vi har rätt att bestämma över våra egna liv. Rätt till nån form av självstyre. William Hague skulle aldrig sagt det. Blair kämpar vidare med fredsprocessen på Nordirland. Hague hade låtit den bryta samman för länge sen.

- När folk säger att Tony Blair är en William Hague i förklädnad visar det bara att de inte läser, inte förstår. Vi säger: Lär känna din fiende. Läs. Förstå. Sen kan du gå och rösta.

Libraries gave us power

Det ligger inte i tiden att stå upp för socialismen.

Det ligger inte i tiden att stå upp för nånting över huvud taget. Utom grönsaker.

Manic Street Preachers går på tvären.

De finner det självklart att på sitt nya album lyfta fram och hylla Paul Robeson i "Let Robeson sing".

En pionjär. Född 1898. Död 1976.

Professionell i amerikansk fotboll. Utbildad jurist. Världsberömd som skådespelare och sångare. Kompromisslös i sin kamp för rättvisa och jämlikhet.

Han stod upp för de svarta

i USA decennier före Martin Luther King. Han förkastade redan 1934 nazismen. Han slogs mot fascisten general Franco under spanska inbördeskriget. Han stod upp för arbetarnas kamp varhelst i världen den bedrevs. I ord. I sång. I praktisk handling.

Han stämplades på 1940-talet som kommunist och drabbades av arbetsförbud hemma i USA. Han fick sitt pass beslagtaget. Till och med de svarta vände sig mot honom.

Men Paul Robeson vek sig inte en millimeter.

- Huruvida jag är kommunist eller inte är irrelevant. Frågan är om amerikanska medborgare, oavsett politisk övertygelse, har rätt att åtnjuta sina konstitutionella rättigheter, sa han.

Paul Robeson var stor. I USA. I Skandinavien. I Storbritannien. Överallt. Men fråntagen sitt pass kunde han inte längre resa till Europa och uppträda. Det gällde dock bara kroppen. Inte rösten.

- Han sjöng för gruvarbetarna på en av de första transatlantiska telefonlinjerna över huvud taget. Sjöng med sin fantastiska, djupa röst. Du vet: "I wish I was there with my brothers in Wales". Det är vackert. Nicky har det på skiva. Han börjar gråta varje gång han hör den, säger James.

Can"t anyone make a difference

anymore?

Can"t anyone write a protest song?

Manic Street Preachers ställer frågan i "Let Robeson sing" och levererar därmed svaret. De kan.

Inte många andra kan det nu för tiden. Det handlar inte bara om att skriva protestsånger. Det handlar om att skriva över huvud taget. Merparten av de låtar som i dag hörs på radio är inte skrivna av artisterna som framför dem.

- Förr hade 75 procent av dem om låg på Topp 20 i England skrivit sitt eget material. I dag är det 25 procent. Det är som en jävla såpa. Det är inte artister vi hör. Det är skådisar.

- Varför? Pengar. Det är det det handlar om. Skivbolagen plockar folk direkt från scenskolan och får dem att dansa, sjunga och se vackra ut. De säger: Lyd och håll käften under resten av era liv och vi garanterar att ni drar in obscena summor. Bolagen gör fet profit och har total kontroll. Perfekt.

Ja. Tänk efter.

Hur många artister känns farliga i dag? Inte ens Manic Street Preachers kan göra anspråk på omdömet. Dagens pop- och rockmusik är en väldresserad dvärgpudel. Den gör som husse säger: sitter fint på kommando.

-

Jag längtar efter att nån

nihilistisk, narcissistisk, destruktiv och totalt galen motherfucker ska slå igenom. Som en reaktion. Jag har dock en konstig känsla av att det inte kommer att hända.

- Men det finns fortfarande några jag tror på. Som Marilyn Manson. Han är en av de största människorna i världen. Du har en moralisk majoritet i USA som vill se honom död. Eller landsförvisa honom till jävla Brasilien. Jag vet inte hur många dödsfall i hur många skolor runt om i USA han getts skulden för. Han har utsatts för fler dödshot än de senaste 100 årens amerikanska presidenter sammantagna. Men han bara säger: Fuck it. Om de dödar mig så dödar de mig. Jag fortsätter. Det är mod.

Nyss var Manic Street Preachers hos Fidel Castro på Kuba och gav en konsert. Allt det här kanske leder till tron att James, Nicky och Sean längtar tillbaka till Sovjetunionen, DDR, Berlinmuren och stridsvagnar som rullar in i Prag och skjuter prick på dissidenter.

Det är inte det det handlar om. Det handlar om att påminna om att kapitalismen inte alltid är svaret.

Som en låttitel och refräng lyder på nya albumet: "Freedom of speech won't feed my children".

- Har kommunismens fall förändrat folks liv i Ryssland? Tja, de kan köpa falska Levis. De kan gå på McDonalds på helgerna och äta hamburgare och dricka mycket coca-cola. Det kanske är bra, men det har haft ett pris. Gamla värderingar har krossats.

Manic Street Preachers gör tvärtom, lyfter fram traditionella, socialistiska värderingar i ljuset. Parallellt har de grävt sig bakåt i rock- och pophistorien.

Åkt hem.

James Dean Bradfield har det senaste året spenderat en massa tid hemma hos farsan i Wales. Där har han spelat sina gamla vinylplattor: Saints, Buzzcoks, Dead Boys, Clash, Magazine, Beach Boys, Velvet Underground"

Det har satt avtryck i de nya låtarna. "Found that soul" är Saints. "Dead martyrs" Magazine. "So why so sad" Beach Boys.

Det handlar över lag om

starka melodier laddade med energi. Framförda enligt principen att kortaste vägen mellan två punkter är en rät linje.

- "This is my truth tell me yours" var för genomtänkt och repeterad. Det var aldrig uttalat, men när vi gjorde den måste vi haft i bakhuvudet att göra en platta lika kommersiellt framgångsrik som "Everything must go". Den här gången var det mera: Let"s do what the fuck we want. Vi hade inte repat innan vi gick in i studion. De flesta låtarna lirade vi bara typ fyra gånger och sen hade vi de slutgiltiga versionerna, säger James Dean Bradfield.

arkiv Manics

Tore S Börjesson ([email protected])