Musik är en umgängesform

NÖJE
KJELL HÄGLUND / klassiskt

Även om social samvaro för mig alltid varit nära förknippad med musik, så har jag hållit umgängeskretsen hälsosamt fri från andra musikskribenter.

Att ”umgås med musik” har för mig nämligen aldrig handlat om att mäta djupet i varandras skivsamlingar eller subkultursociologiska teorier, utan om något så simpelt som att spela och sjunga. Och att man föredrar Fredmans epistlar framför Funkadelic på påskfesten är sånt man helst undanhåller coola konkurrenter.

Men när jag fyllde jämnt för några år sedan råkade ändå en kritikerkollega hamna på kalaset. En snacksalig teorikung med djup passion för musik, men också med den fula vanan att skriva folk på näsan om ”vad musik är” (nämligen ”sexuell identitet och socialt utanförskap”, som han fick till det en gång).

Men trots att musiken totalt dominerade min trettioårsskiva höll han tyst hela kvällen. Vi satt nämligen inte i en halvcirkel runt skivspelaren eller dansade med basen i botten, som han var van vid, utan hade i stället - som vi är vana vid - ställt whiskyglasen på flygeln och låtit cigaretterna fixa sångröster. Sedan erinrade vi oss evergreens, flabbade åt improviserade idiotmedleyn och rördes till tårar när någon plötsligt prickade in en kärlekskrank Gamble/Huff-refräng till fyrhändigt förfuskade Cole Porter-ackord.

Okej, jag kanske överdriver vår spiritualitet en smula, det enda jag verkligen minns är att salta pinnar mellan tangenterna förstörde min Carole King-cover. Och att kritikerkollegan gick hem tidigt. Men han måste ha grubblat på vad han varit med om, för en tid senare skrev han att ”musik behöver inte vara märkvärdigare än mat och vin, ett sätt att umgås”.

Det är Elvis Costellos nya album med Anne Sofie von Otter som får mig att tänka på det här. Jag och min fru har den senaste veckan haft oändlig behållning av skivan, liksom mina svärföräldrar, liksom brorsan och hans fru, liksom alla våra vänner som hunnit skaffa den. Och det vi alla gillar är umgängestonen, den chosefria skönheten, det avspända konsthantverket. Hur von Otter för första gången spänt ner sin röst från de skolade nivåerna och i stället fyllt den med förtrolig vardagsluft.

En torftigt teoretisk kritikerkollega skrev i fredags att ”Otter och Costello möts i ingenmansland, utan en enda skrovlighet eller spricka där ingången till musiken går att hitta”.

Snacka om att missa skogen för alla träd. Hela skivan är ju en enda gigantisk entré till musiken, i dess renaste, enklaste umgängesform.

Nästa onsdag skriver Tobias Fröberg om jazz

Klassiska hits

Kjell Häglund