Plötsligt kom Iggy in på scen

NÖJE

Plötsligt kommer Iggy Pop in på scenen.

Han sliter av sig skjortan, kliver ut i publiken och börjar vråla sig igenom Stooges-klassikern "1970".

Där och då förvandlas Nomads 20-årsjubileum till en rockhistorisk milstolpe.

"Iggy".

Jag ljuger lite nu.

Iggy Pop var inte med när The Nomads höll födelsedagskalas på klassiska Kolingsborg vid Slussen i Stockholm på långfredagen.

Men det var Tomas Öberg.

Och det är nästan samma sak.

Han kom, tillsammans med bob hund-kollegan Jonny Essing och saxofonisten Mats Gustafsson, upp på scenen under finalen och hjälpte jubilarerna med en sjudundrande explosiv version av Stooges "1970".

Vad som fram till dess "bara" varit bra blev då fullständigt oerhört.

Öberg, möjligen landets mest karismatiska scenpersonlighet, inte bara gjorde en sjysst imitation av rockvärldens kanske tuffaste röst - han förvandlades verkligen till Iggy Pop (som alltså sjöng i Stooges, om någon missat det).

När han, i tajta jeans och bar överkropp, klev ut på publikens händer och ställde sig i pose som en grekisk gud trodde jag inte det var sant. Det såg ut exakt som på de klassiska livebilderna på Stooges från 1970, de man tappar andan inför varje gång man ser om glamavsnittet av BBC:s "Dancing in the streets". Samtidigt stod Nomads och Essing på som om varje riff vore det viktigaste i hela världshistorien och... ja, just då kändes det som det bästa jag nånsin sett på en svensk scen.

Jag antar att Nomads uppskattade presenten.

Själva visade de redan i numret före, gamla debutsingeln "The way (you touch my hand)", varför somliga kallar dem det bästa bandet i den svenska rockhistorien. Uppbackade av gamla medlemmar som Tony Carlson, Ed Johnson, ohyggligt coole Frank Minarik och körtrion The Kissettes lösgjorde de då så mycket hårt, vitt sväng att det svartnade för ögonen.

Sicket band.

Och sicken fest.

Jag undvek, om någon som läste fredagens krönika undrar, Per Alexanderssons köttbullar och stod därför upprätt hela kvällen.

Men det var väldigt roligt i alla fall.

För övrigt råder det sorg i den här spalten just nu.

Ni vet varför.

Och skulle det vara så att ni ser mig den närmaste ber jag att få citera det största ögonblicket under Sators spelning på Kolingsborg (med Borlänges mest underskattade rockstjärna, Hasse Gäfvert, tillbaka i sättningen):

I"d rather drink than talk.

Vi har just fått ett otvetydigt bevis på att Gud inte existerar och jag har ingen som helst lust att diskutera saken med någon enda jävel.

Orsaker till extas

Per Bjurman