bob hund är lika bra som vanligt

NÖJE
Foto: KRISTER HANSSON
Lysande Thomas Öberg och de sex andra i Bob Hund är fortfarande en fantastisk liveattraktion. Inget nytt - men fortfarande lika omtumlande.

bob hund

Plats: Vega, Köpenhamn. Publik: 1450 och knökat. Längd: 1,5 timme. Bäst: "Ett fall och en lösning" och försvenskningen av Stooges "I wanna be your dog". Sämst: Det skulle möjligen vara att det finns en aning tvekan i några färskare nummer.

KÖPENHAMN. Jaha.

En lysande Bob Hund-spelning till. Förstår om ni tycker det är tjatigt att höra om, men man kan inte ljuga bort sådan pondus, sådan inspiration och sådan enastående förmåga att krama skönhet ur rått punklarm.

Jag börjar nästan själv tröttna på att ständigt hylla det här säregna bandet. Det skulle, skam till sägandes, kännas fräschare att få initiera en riktigt backlash.

Men sorry.

Det går inte.

Hur man än vrider och vänder på saken är Bob Hund fortfarande en fantastisk liveattraktion och jag kan inte ljuga.

Ni vet vad det handlar om.

Briljanta kontraster mellan vekt och stenhårt. Skir skönhet. Oerhörd emotionell sprängkraft. Ilska. Egensinne. Galenskap. Och en Thomas Öberg som tycks vara beredd att göra precis vad som helst för att vi ska förstå.

Inget nytt - men fortfarande lika omtumlande.

Jag undrar dock om jag någonsin hört bandet larma så infernaliskt som inför den oväntat stora och entusiastiska Köpenhamnspubliken. Precis som på nya skivan. Rått och ruffigt.

I de lysande versionerna av "Ett fall och en lösning", "Nu är det väl revolution på gång" och "Nu så vill jag va din hund" känns det nästan som att Jonny Essing och Conny Nimmersjö vill misshandla oss med gitarrerna.

Och det utan att det där vackra och veka ens ögonblicksvis skyms.

I sanning storartat.

Samtidigt står jag och tänker på vilken tät och tung enhet septetten blivit. Det kan tyckas ovidkommande. Bob Hund har alltid handlat om andra saker än hantverk.

Men lika lite som det finns något samband mellan teknisk kompetens och bra musik, lika lite måste ett säkrare handlag vara ett hinder och det de här människorna i början fick säga på ren entusiasm levererar de i dag med kraft, pondus och tyngd.

Det är givetvis bara av godo. Invända skulle man efter den här kvällen kunna göra mot att vissa av de nyare numren inte sitter med samma självklarhet som klassikerna, men det är bara en radanmärkning. Vad ni behöver veta är att Bob Hund är lika bra som vanligt.

Se dem.

Per Bjurman