R.E.M. har gjort en klassiker igen

NÖJE

Visst hade rapporterna om Peter Bucks fylldille på planet från Seattle ett påfallande stort underhållningsvärde.

Men den stora R.E.M.-nyheten måste ändå vara nya hitsingeln.

"Imitation of life" är den bästa låt de spelat in sedan "Man on the moon".

Mills, Stipe och Buck.

Efter mer eller mindre misslyckade albumsviten "Monster", "New adventures in hi-fi" och "Up" trodde jag att R.E.M. - rockbandet som för tio år sedan kallades världens största och bästa - var slut.

Och att det var därför Peter Buck, den genuint trevlige gitarristen, började langa yougurt på British Airways stackars steward under resan från Seattle till London häromveckan.

Men i själva verket har Buck all anledning att vara glad.

Med "Imitation of life", första singeln från kommande albumet "Reveal", har han ju, tillsammans med sina två bandkolleger, spelat in sin första klassiker på nästan tio år.

Jo, jag menar att "Imitation" - med det där svänget, det där böljande flödet i melodin och den där på en gång vemodiga och euforiskt upphöjda refrängen - är en brottarhit av samma kaliber som "It"s the end of the world...", "Losing my religion" och "Man on the moon".

Av allt att döma håller omvärlden med mig också.

Den gick in åtta på Trackslistan i lördags.

På Trackslistan! Hur länge sedan var det R.E.M. huserade på den?

Resten av albumet är inte lika direkt. Det doftar snarare av den smygande, lågmälda och saktmodiga kraften på "Automatic for the people".

Då förstår ni.

Det kan, helt överrasakande, vara R.E.M:s år i år.

* * *

Det som måste göras måste göras.

Tony Soprano måste hjälpa till att skicka Big Pussy till vila bland fiskarna - trots att han drabbats av en amerikansk variant av Montezumas hämnd.

Och jag måste skriva den här krönikan - trots att jag drabbats av en svensk version.

Ni får ursäkta om det verkar lite platt och dimmigt och otydligt. Jag får avbryta för att rusa på muggen var tionde minut.

Kul va?

* * *

Som Thomas Öberg, Bob Hunds odödlige förgrundsgestalt, konstaterade under turnépremiären i Köpenhamn i torsdags:

- Vi håller inte längre på med samhällskritik. Vi håller på med galaxkritik.

Ja, det är rätt.

Hela jävla Vintergatan måste störtas.

Nåt att tänka på inför första maj.

* * *

Kolla bandet Gloss.

* * *

Okej, vi ses - hoppas jag - under fanorna i morgon.

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM