Corea har magin kvar i fingrarna

NÖJE

Efter en helkväll blir den gamle basisten så packad att han somnar på köksstolen.

Då flyger fan i trummisen och kornettisten.

De bänder upp basistens mun, plockar ut löständerna och hänger dem i julgranen.

Corea har magin kvar i fingrarna

Jag vet inte varför jag kommer och tänka på den där gamla musikerhistorien från 50-talet men musikerhumor har jag alltid tyckt varit skoj och det ser faktiskt ut som om Chick Corea berättat något liknande för Avishai Cohen (bas) och Jeff Ballard (trummor) på baksidan av nya trioalbumet "Past, present & futures".

Bilden är förfärlig.

Men plattan är bra.

Levande keyboardlegendaren Chick Corea är alltså tillbaka - på det egna skivbolaget Stretch records. Den här gången tillsammans med Avishai Cohen och Jeff Ballard som båda två håller sig lite försynt i bakgrunden. Där står de och väntar på att legendaren ska titta upp från sina pianotangenter och nicka "kör".

Själv är jag inte någon hängiven Chick Corea-fan men vad jag förstår går det rykten - så fort Chick Corea tar semester från jazzen - att han är slut som pianist. Supertalangen som charmade Stan Getz och Miles Davis och i samband med att han ingick i Miles band i slutet av 60-talet blev en världsstjärna, förlorar magin i fingrarna.

Så går ryktena.

Men då spelar alltid Chick Corea in ett nytt album och sen är allt som vanligt igen.

"Past, present & futures" är en behaglig åktur. Chick Corea behöver inte spela fingrarna av sig längre för att bevisa något och sånt gillar jag.

Vill du höra nyskapande och mer spännande pianolir kan du hellre köpa svenskt - till exempel Esbjörn Svensson. Vill du däremot bara ha en skön jazzresa i favoritfåtöljen, då är "Past, present & futures" ett höjdarköp.

Det som såg ut att vara ännu en svensk liveplatta visar sig vara en jazzkaramell. Jag är överraskad.

Fast, det är klart. Berger, Knutsson & Sperings "Live at Glenn Miller café volym 1" är inspelad på just Glenn Miller Café i Stockholm under två svettiga junikvällar 2000. Du som någon gång varit där fattar vad jag försöker säga:

I en sån minilokal (hur många bord finns det där? Inte många) kan det skapas riktigt tät musik.

Heter musikerna sedan Bengt Berger (trummor), Jonas Knutsson (saxofon) och Christian Spering (bas) kan ju resultatet bli riktigt, riktigt mysigt.

Det som överraskar mig mest är att inspelningsteknikern Per Ruthström lyckats fånga hela känslan på en cd.

Inte dåligt alls.

Het spis

Tobias Fröberg ([email protected])