Fanatism och magi

NÖJE
Per Bjurman/ puls

”International guardians

of rock ’n’ roll 1983–1999”.

Rätt anspråksfull titel på en samling tänkt att sammanfatta ett litet oberoende skivbolags historia.

Men sann.

För det råkar handla om Creation Records och Creation Records var verkligen den goda rockmusikens skyddsängel under större delen av sin existens.

Som Danny Kelly konstaterar i booklet-texten:

I början av åttiotalet var den brittiska rocken i princip död. Totalt mörker härskade. Då släppte Alan McGee – Creations grundare och fanatiske chefsideolog – Jesus & Mary Chains ”Upside down”. Och plötsligt blev den tänkande delen av världen påmind om att det fortfarande gick att göra magisk rock ’n’ roll.

Ja, och sen fortsatte McGee att rädda den brittiska musikscenen med Pastels, Slowdive, Primal Scream, Boo Radleys, Felt, Ride, Teenage Fanclub, Sugar, My Bloody Valentine och – slutligen – Oasis. Bland andra.

Det var band som, i högre eller lägre utsträckning, förändrade världen. Men de stora bolagen såg dem aldrig. Bara McGee förstod. Bara McGee ville ge ut dem.

Så var hans drivkrafter

inte heller desamma som andra skivbolagsdirektörers. Det handlade aldrig primärt om att sälja plattor. Det handlade om kulturpolitisk fanatism. Om besinningslöst hat mot det dåliga, billiga, själlösa, falska, dumma – och lika besinningslös kärlek till den sanna rockmusikens gränslösa magi.

McGee visste att han hade rätt.

Och resten av världen fel.

Den blinda tron på

det egna omdömet, den aggressivt kompromisslösa hållningen, har präglat verksamheten på alla verkligt betydelsefulla skivbolag i pophistorien – Sun, Motown, Atlantic, Stax, Studio One, Factory, Postcard och Def Jam – och jag är övertygad om att det bara är den sortens extremism som på allvar för utvecklingen framåt.

Trots att den är för snålt tilltagen och trots att My Bloody Valentine, vars ”Loveless” i allt tydligare dager framstår som nittiotalets mest innovativa brittiska popplatta, av någon anledning förbigåtts känns det bra att ”International guardians” kommer nu, när den brittiska indiescenen äntligen återinvaderats av människor med fantasi, själ, smak och fientlighet visavi konventionerna.

Blotta atmosfären torde inspirera dem att fortsätta slåss.

Per Bjurman