”Vi bara spydde fram nya plattan”

Men till vardags är Michael Stipe mindre talträngd

NÖJE

LONDON

Att sätta på en platta med R.E.M. är ett sätt att må bra.

Att sitta och snacka med sångaren Michael Stipe är en annan sak.

Man vill lägga på en rem och dra.

Foto: AP
Michael Stipe har nyss tagit det berömda klivet. Ut ur garderoben alltså.

Tänk dig själv:

Du kommer in i ett rum och sträcker fram näven, men Stipe, 41, kan inte ta den för han har en chockladkaka i ena handen och en liten filterlös fimp mellan två nikotingula fingrar i den andra och han har för övrigt heller ingen lust att skaka tass med en enda jävel just nu.

Bra start.

Sen sitter du och glor in i detta fullständigt uttrycklösa ansikte och vill skrika "hallå, hallå, är du där? Är det nån hemma?" och funderar på varför karln gör en kombinerad Buster Keaton/ John Malkovich-imitation precis nu, är det nån slags yoga som pågår?

Stipe har precis avslöjat

i en annan intervju att han är homosexuell - hur den journalisten bar sig åt begriper man inte - men den här dagen är läget så att du skulle kunna klä av dig spritt naken och kliva upp på bordet framför honom och dansa fågeldansen och du skulle ändå inte få en reaktion, inte en blick av intresse.

En svår fan, Stipe.

Du ångrar att du inte har lite mer hår på bröstet så du kan säga "hörrö du, jag har nu lyssnat igenom ert nya album och allt utom en enda låt är sövande malande fucking tråkigt och låter precis likadant alltihop, och dina texter är inte så bra som du själv tror. Adjö".

Men du gör inte det, du vet ju att plattan är kanonbra och ställer enkla inställsamma frågor. Och medan Stipe vänder ut och in på hjärnan för att säga nåt intelligent kollapsar du av tystnaden och börjar redan ställa nästa fråga.

Då kommer svaret på den första.

- Den här plattan, "Reveal"... vi liksom bara spydde fram den. Den är egentligen bara en fortsättning på "Up", men den gången satt allt så långt inne. Nu kunde vi jobba utan tryck, i ett nästan medvetslöst tillstånd. Det kom en rad "vomit-songs"" du bara öppnar munnen och låter orden rinna ut, säger han.

Motsatsen till skrivkramp, alltså.

- Jag har befunnit mig i det tillståndet också. Då är det andra kemiska reaktioner i hjärnan. Då är jakten i gång på att hitta den där inre rösten.

Men den kommer förr eller senare.

- Det finns hjälpmedel. Att resa är bra. Det finns låtar på "Reveal" som är direkt kopplade till mina resor i världen. Jag kom på en text i Danmark. En annan på ett flygplan till Tel Aviv. En tredje i en bil på väg till Reno.

Du har sagt att du gillar Sverige. Har du hittat nån inspiration hos oss?

- Inte direkt textmässigt. Men det stämmer att jag är svag för Sverige. Det var några vänner som frågade mig var de skulle åka på semester i år och jag föreslog faktiskt Stockholm.

R.E.M. fick för en gångs skull dålig publicitet när Peter Buck arresterades på Heathrow före er konsert på Trafalgar Square. Vad har du att säga om det?

- Ingenting. Jag varken kan eller får kommentera det.

Men er berömda demokrati fungerar fortfarande?

- Ja, tro det eller ej. Det kanske är chockerande, men vi är fortfarande bästa vänner.

Ni är inte så lastgamla än, men rockvärlden är full av gamla gubbar som vägrar lägga av.

- Jag tycker Bob Dylans senaste är fenomenal. När man blir äldre använder man andra sinnen. Vi tänker fortsätta så länge vi själva vill.

Är du en sån som kan acceptera allt - från opera till hiphop - så länge det är musik?

- Jag vill gå ett steg längre: jag uppmuntrar alla som vill uttrycka nånting. All form av konst ska äras.

Du som stödde Al Gore - vad säger du om president Bush efter drygt 100 dagar vid makten?

- Att han är pinsam.

"Imitation of life" är en hit. Finns det fler på nya plattan?

- "All The way to Reno" kan bli det. Som helhet tror jag det är bra sommarmusik. Frisk luft, lätt att dra in i lungorna.

arkiv Stipe

Peter Wennman