Jag föraktar dem som inte vill jobba

NÖJE
Filip Hammar/ puls

Härom dagen läste jag

en artikel om en ung tjej som var arbetslös, för att hon ville vara det. Hon bodde hemma hos sin mamma och ägnade dagarna åt att jonglera eftersom hon uppenbarligen tyckte att det var kreativt. Dessutom såg hon till att läsa tidningarna noggrant varje morgon. Men det var i princip allt.

Tonen i intervjun var positiv, den här tjejen beskrevs som ett lysande exempel på de nya svenska ungdomarna som ställer sig utanför samhällets gamla kutymer och regler. En rebell.

Personligen tycker jag att hon först borde få stryk och sen deporteras till ett arbetsläger i Sibirien. På livstid. Tyvärr är hon inte ensam. Vi skulle kunna fylla hur många tåg som helst med destination den ryska tundran. Sverige kryllar nämligen av unga manãna-människor med dreadlocks och piercing som inte tänker börjar arbeta förrän de hittar ett "intressant" jobb.

Och medan de väntar passar de på att suga staten på så mycket a-kassepengar som det bara går (oj, så här politisk har jag inte varit sen jag skrev en krönika om house-musik).

Jag föraktar dem

och det blir mer angeläget att göra det under den här årstiden, för det är nu de kryper ut ur sina små lägenheter och intar varenda jäkla park med sina filtar och picknick-korgar för att fortsätta fika bort sina liv.

De har inte en tanke på att gå upp på arbetsförmedlingen och leta efter ett jobb eftersom de tycker att de är för konstnärliga för sånt. I stället sitter de och pratar om hur mycket bättre det är med vinyl än cd och att de gärna skulle skriva för Situation Stockholm (en tidning som säljs av hemlösa), eller så planerar de inför sin första samhällsinsats någonsin, när de ska "festa mot EU". Det är sant.

I helgen såg jag ett gäng tjejer och killar som hade tagit på sig patos-hatten och som uppmanade folk "att festa mot EU" samtidigt som de sörplade i sig lite dålig folköl. Formuleringen i sig var ganska rolig, men det var omöjligt att ta demonstranterna på allvar eller att imponeras av att de engagerade sig i världspolitiken. Det syntes lång väg att de inte brydde sig ett skit. De ville bara åka hem och jonglera.

Slutligen:

Tiden är ur led. Exakt när började Pontus "tv" Gårdinger anse att han har rätt att vara ironisk? Och exakt när började Henrik "Lill-Loket" Ohlsson anse att han är Sveriges Howard Stern?

Filip Hammar

ARTIKELN HANDLAR OM