Jag vill äta upp alla vårtjejer

NÖJE

Det händer nåt med flickorna på våren. Eller med mig.

Till och med de fula är vackra och har lena kinder och persikohysmåsmåfjunpåbararmarna-laxrosabröstvårtoröronsnäckor-iminiformat.

Alla flickor med svängande barbietofsar som joggar förbi mig - med walkmantonernas dopplereffekt och raka ryggar - luktar av äppelblom och sköljmedel och de har lena blanka nyvaxade ben och låga skor så att man ser hälsenorna sträcka sig om och om igen och göra skrattgropar i anklarna.

Jag blir tokkär i alla flickorna på våren. Jag vill ha dem. Jag vill äta upp dem. De har så mycket" kroppsdelar! Fingerleder och örsnibbar och näsor med fräknar på.

Jag ser en flicka på bussen som har hundra saker i sin stora väska och en mobil som ringer med science fiction-signal. Henne är jag kär i. Också. Och jag är kär i Titiyo för att det kommer färgstrålar ur hennes mun i videon som om hon ropar regnbåge! i stället för come along, och jag är kär i Eva Röse för att hon är så bra att man blir lite arg av hur lätt hon klär på sig andra människor och jag är påriktigtkär i Cream bara för att" bara för att man alltid m å s t e vara kär i Cream och för att hon har världens mest sarkastiska ögonbryn och en mun som man helst vill lapa i sig som mint&chokladglass och för att man aldrig vet om hon är strömförande-ledning-livsfarlig eller soft som en marshmallow eller litegrann av båda två på en gång.

På trottoaren sitter tusen flickor på tusen kaféer med sneakers och sjaletter och tröjor med budskap och pärlemortänderna knaprande på naglar eller klickande mot kaffekopparna och jag vill ta med dem hem allihop och ta reda på om de verkligen på riktigt är sådär tonårskrämiga som de ser ut, och så vänder jag mig om efter alla kvinnostjärtar med attityd och sänker till och med ibland mina plastiga solglasögon utan UV-skydd bara för att kunna se bättre.

Jag kan inte låta bli. Ingen man kan överglänsa mig i kvinnolystnad när det är så här nyvarmt och nyljust och luften klapprar av ljudet av de sommartunnare skosulorna mot asfalten. Jag surrar som en glad humla i sköljmedelsdoften och kan följa en solluktande liten handled med blicken hur långt som helst.

Jag vill vara som dom. Jag vill samla på dom. Jag vill äta upp dom. Jag vill aldrig gå hem.

Jessika Gedin ([email protected])