Mossbergs frågor är riktigt enfaldiga

NÖJE
Foto: MÅRTEN SVEMARK
Maria Andersson i Sahara Hotnights.

En morgon sitter Sahara Hotnights i TV4:s fula frukostsoffa.

- Och hur är det att vara tjej och spela rock då?, frågar Lotta Mossberg.

Så låter riktigt slapp, oengagerad och enfaldig journalistik.

Man borde inte alls bli förvånad.

Inte den tiden på dygnet.

Men jag håller faktiskt på att sätta den rostade marmeladmackan i halsen när jag hör detta beklämmande exempel på hur lågt morgonlallarna kan sjunka.

- Och hur känns det att vara tjej och spela rock då...

Tjenare.

Ingen reporter med minsta koll, med minsta förmåga att reflektera, med minsta självaktning frågar Sahara Hotnights - eller andra pop- och rockband med kvinnodominerad sättning - om könstillhörigheten.

Dels är ämnet så

oerhört uttjatat - redan för tjugo år sedan fick medlemmarna i exempelvis Tant Strul och Pink Champagne sitta och försöka förklara att de inte gjorde musik på något annat sätt än sina manliga kolleger. Dels är hela frågeställningen förbannat respektlös enär den antyder att tjejer som spelar rock inte kan tas på riktigt samma allvar som snubbar.

Men Mossberg elefantar sig glatt in i porslinsbutiken och frågar:

- Och hur känns det att vara tjej och spela rock då...

De stentuffa norrländskorna håller förstås masken, men jag är säker på att de egentligen vill kräkas rätt över de mysiga fruktskålarna.

Mossberg och hennes manliga sömngångare till kollega förefaller emellertid alltid lika dåligt pålästa, lika ointresserade och lika slöa vid varje möte med popartister.

När Magnus Carlson härförleden satt i samma soffa handlade frågorna nästan uteslutande om det otroligt festliga i att han heter likadant som sångaren i dansbandet Barbados.

Det är direkt kränkande

att behandla en människa på det sättet, en människa som klivit upp i svinottan för att få prata lite om ett projekt han ägnat hela sitt liv i närapå ett år. Å andra sidan kan man tycka att artisterna får skylla sig själva.

De vet mycket väl vad som väntar, men skivbolagens promotionavdelningar har förklarat att den som vill sälja skivor måste synas i tv och därför åker de dit i alla fall.

Sen får vi, arma nation av frukostätare, sitta och lyssna på frågor ställda av människor som är ointresserade av svaren, till människor som är lika ointresserade av frågorna. Undra sen på att vi får så lite gjort före lunch.

I helgen skjutsade jag

Stefan Ahlqvist, han från Problem, i bil genom centrala Malmö. Snacka om ära.

Det bästa med den andra

"Sopranos"-samlingen är inte musiken. Det bästa är de klassiska replikerna som ligger sist på andra cd:n. För övrigt har Jan Gradvall fått tillbaka sina tejper, om någon var orolig...

Sent i lördags natt

spelade Silverbullit på nya, utsökta Malmöklubben Inkonst och var då så grymma att jag knappt trodde det var sant.

Fem plus igen.

Orsaker till extas

Per Bjurman