Limp Bizkit faller platt

Men publiken och effekterna räddar bandet i Hultsfred

NÖJE
Foto: MAGNUS WENNMAN
Fred Durst saknar helt språkkänsla. Men publiken älskar honom.

Limp Bizkit

HULTSFRED. Limp Bizkit kombinerar bleka dussinriff med mediokra hiphopinfluenser och toppar det med Fred Dursts pinsamma rappande. Egentligen har de förenat det sämsta av två världar. Men hos publiken i Hultsfred går det hem ändå.

Visst vore det kul att kunna säga att alla de som sågat Limp Bizkit sedan gänget först dök upp i själva verket hade fel. Att amerikanernas musik får en helt ny dimension när man hör den live och att man rycks med av bandets energi och plötsligt fattar vad som är bra med låtarna. Men så är tyvärr inte fallet.

Fred Durst och hans mannar äntrar scenen ackompanjerade av ett hotande muller och drar i gång med en rivstart. Därefter är allt som vanligt.

Musiken är precis lika seg och oengagerande som den alltid varit. I korta stunder, främst i de tyngre refrängerna, vaknar man till. Men överlag är bra låtar och känsla för uppbyggnad av musiken något som limporna helt saknar. Det känns rätt otroligt att ett band vars musik fortfarande är så ogenomtänkt och lös i kanterna har kunnat bli så stort.

Rage against the machine har med eftertryck bevisat att det går att göra något bra av kombinationen metal/hiphop. I jämförelse med dem är Bizkit ett gäng plastiga muppar. Ett stort problem är förstås att Fred Durst helt saknar språkkänsla, vilket gör att hans rappande faller ganska platt.

Spelningen på Hultsfred räddas tack vare publikens stora entusiasm och de häftiga effekterna med bomber, eld och konfetti som regnar över publiken. Höjdpunkten nås när en kille ur publiken med likadan röd keps som Fred Durst får komma upp på scenen och vara med under en låt.

Där plockar de faktiskt hem poäng; det är schysst att de har vett att uppskatta sina fans. Och för killen var det säkert festivalens höjdpunkt.

Johanna Strömqvist