Grymt, Kent

NÖJE
Foto: STEFAN MATTSON
INTE RINGROSTIGA Det var inget mossigt och dammigt Kent som festivalbesökarna fick se och höra - trots att de inte har någon ny skiva ute.

Kent

Plats: Hawaiiscenen, Hultsfred. Publik: Säkert tio tusen. Längd: 70 minuter. Bäst: "En himmelsk drog" är närmast majestätisk. Sämst: För lågt ljud, som på nästan alla av Hawaiiscenens konserter. Fråga: Varför inga nya låtar?

HULTSFRED. Första och sista giget för i sommar och inget nytt i setlistan.

Men ett spelsuget Kent som gödslar med sina starkaste kort räcker givetvis ändå till en imponerande show som får marken att skälva.

Ja, den gör faktiskt det när tusentals lyckliga fötter hoppar i takt till "En himmelsk drog" och "Musik non stop".

Jocke Berg säger att han glömt hur kul det är att stå på scen och att detta är ett Kent som nog gärna skulle rullat ytterligare några mil i turnébussen den här sommaren råder inga tvivel om. För trots att de har legat lågt med spelningar ett tag finns det ingen ringrost i Sami Sirviös gitarrsträngar och ingen tillstymmelse till stelhet i Markus Mustonens stadiga trumbeats.

Eskilstunas finest, eller Sveriges största om ni så vill, står över sånt numera. De kan det här, de kan göra det i sömnen, men de älskar det lika mycket fortfarande och därför lyckas de hålla mossan och dammet ifrån sig.

"Ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still", som Jocke Berg själv sjunger.

Men hur gärna Kent skulle vilja spela mer har de ingen ny platta att turnera på och försöker därför ha så kul de kan under den slösande solen vid Hulingens strand.

Det är de kassaskåpssäkra livefavoriterna som dominerar. Men även när Kent spelar den engelskspråkiga "Stay free", för första gången i Sverige, lyckas de hålla publiken i sin hand hela vägen.

Eftersom vi vet vilken produktiv låtskrivare Jocke Berg är hade det förstås varit kul om vi även fått något litet nytt, någon liten hint om vart Kent är på väg, men å andra sidan är detta en sån kväll då ingen inget hellre vill än att få ännu ett skimrande gitarrintro att jubla igenkännande åt, ännu en "Kevlarsjäl" eller "Chans" att sjunga med i från sista tonen till sista.

Kanske inte det mest spänningsladdade vi sett med Kent.

Men en grym festivalshow.

Håkan Steen