Historien om en hitlåt

Klassikern: Roberta Flacks och Fugees ”Killing me softly”

NÖJE

Roberta Flack spelade in sin signaturmelodi "Killing me softly with his song" 1974. Men det skulle dröja 23 år innan den blev fulländad.

Foto: BJÖRN ELGSTRAND
The Fugees valde den enkla vägen till hitlåtar, eller var det den svåra?

1996 förvandlade Wyclef Jean,

Prakazrel "Pras" Michael och Lauryn Hill soulballaden till en modern världshymn.

"Killing me softly", spår åtta på The Fugees andra album "The score", blev gruppens absoluta genombrott.

Den geniala covern parkerade i det översta skiktet på hitlistorna och var en triumf för gruppens vision att smälta samman jamaicansk musikkultur med amerikansk hiphop och soul. The Fugees borde ha prisats för sin briljans och stilkänsla.

Men tyvärr är en bra låt fortfarande inte en bra låt.

Speciellt inte om man är svart och dristar sig till att tolka andras material. I många läger var "Killing me softly" en ren provokation - speciellt hos den vita rockmaffian. The Fugees beskylldes obegripligt nog för att vara plagiatörer och simpla låttjuvar - ett billigt coverband som åkte räkmacka på andras meriter.

Det blev inte bättre av

att "The score" innehöll en tolkning av Bob Marleys "No woman, no cry", att "Ready or not" samplade Enya och lyfte refrängen från The Delfonics "Ready or not, here I come (can"t hide from love)" och att centrala delar av "Fu-gee-la" inte heller var skrivna av Wyclef, Lauryn eller Pras.

Det var fusk, usch och fy.

Speciellt eftersom allihopa blev hits.

The Fugees blåste oförtjänt liv i den gamla diskussionen om hur "ärligt" och "rätt" det var att sampla eller återanvända beprövade idéer. När Black Crowes spelade in Bob Marleys "Time will tell" eller när The Proclaimers sjöng Otis Reddings "This arms of mine" fick de applåder och visslingar.

När The Fugees släppte "Ready or not" började luttrade teoretiker att förlöjliga dem på radion.

Men det skulle bli värre.

Senare skulle Wyclef Jean och Pras tackla kritvitt material på sina soloskivor. Wyclef renoverade Bee Gees discoburgare "Stayin" alive" och Pras placerade Dolly Parton och Kenny Rogers duett "Islands in the stream" i gettomiljö.

Fusk, usch och fy i kvadrat.

Men på grund av sitt

stora genomslag fick "Killing me softly" ta den första, illvilliga smällen. Turligt nog överlevde den sina belackare. Fem år efteråt är den alltjämt en av The Fugees allra bästa låtar. Kontrasten mellan den lekfulla funkrytmen, Wyclefs "one time, two times" och Lauryn Hills sång - hon har sällan sjungit bättre, varken förr eller senare - är bedövande vacker.

Och de flesta som lyssnade på "Killing me softly" nöjde sig nog med att dansa.

En och annan blev säkert också nyfiken på att kolla upp gammal soul och dagsfärsk reggae.

Låten väckte mer än ursinne - den förenade och inspirerade.

"Killing me softly" med The Fugees är därför större än en simpel cover.

Det är en modern klassiker.

arkiv Fugees

Markus Larsson