Motorn bakom AC/DC

NÖJE

Han bildade AC/DC, är gruppens ledare och har varit med och skrivit varenda låt.

Men kompgitarristen Malcolm Young drar sig alltid undan strålkastarljuset.

– Det är så jag vill ha det, säger Mal, som han kort kallas.

Utan Malcolm Young, 48, inget AC/DC. För det var han och inte den betydligt mer kända och skolpojksklädda lillebrodern Angus som startade bandet 1973.

Malcolm hade tillsammans med resten av familjen Young immigrerat till Burwood, en förort till Sydney i Australien, tio år tidigare, eftersom pappa William hade svårt att få jobb i hemlandet Skottland.

Malcolm Young började tidigt intressera sig för musik, inspirerad av äldsta brodern Georg, popstjärna i Easybeats och senare Flash and the pan, och den som tillsammans med Easybeats-kollegan Harry Vanda kom att producera de flesta av AC/DC:s skivor.

– Vi fick inte mycket uppmuntran hemma. Pappa frågade alltid George när han skulle skaffa ett ”riktigt” jobb, har Malcolm berättat.

1971, som 18-åring, gick Malcolm Young med i sitt första band. The Velvet Underground hette det, ungefär som om Lou Reeds betydligt mer berömda namne till grupp aldrig funnits.

Men Velvet Underground spelade pop, och Malcolm ville ha tuffare tongångar. När han året efter fick höra Deep Purple, hoppade han av och bildade ett eget band, döpt till AC/DC av äldre systern Margaret Young. Hon fann namnet på en varningskylt på sin symaskin.

En månad senare plockade Malcolm in lillebror Angus på sologitarr. Han var då, i december 1973, blott 16 år.

Om det finns en ledare i AC/DC, är det Malcolm Young. Det är inget han säger själv, men så har det alltid varit, trots att Angus och sångaren Brian Johnson är ansiktena utåt sett.

Ett exempel på Malcolms auktoritet:

När gruppens amerikanska skivbolag för fyra år sedan ville släppa ett ”Greatest hits”-album med bandet, svarade han:

– What fuckin’ hits?

Det var inget bra förslag att ställa en kille som aldrig i sitt liv försökt skriva en hitsingel, och som alltid sett sitt band som en albumgrupp. Angus Young garvade åt brorsans svar och diskussionen var över.

Musikaliskt kan Malcolms betydelse inte överskattas, vilket Angus mer än gärna erkänner:

– Om min gitarr klappar ihop så är ändå soundet bibehållet, inte minst på grund av Mals gitarr. Allt jag gör är att smycka ut ljudet, medan han håller ihop det. Bra gitarrister går det tretton på dussinet, men vad Mal gör är stor konst.

På 70- och 80-talen krökade Malcolm stenhårt. 1988 hade han supit sönder sin lever och var tvungen att ta semester. Men AC/DC ställer aldrig in, och som den familjeaffär gruppen är, hoppade brödernas kusin Stevie Young in och räddade en USA-turné.

Ingen bråkar med Malcolm Young. Han må vara kort och inte speciellt kraftigt byggd, men han bangar inte om någon muckar gräl. Det fick Black Sabbaths basist Geezer Butler hårt erfara 1977 när AC/DC var förband på metalpionjärernas Europaturné.

Geezer, sur och full som en alika, drog kniv mot Malcolm efter att AC/DC för femtielfte gången stulit showen från huvudbandet. Varvid Mal helt sonika sänkte bråkstaken med en rak höger.

Dagen efter var AC/DC avslängda från turnén.

Philip Rudzevecuis, eller Phil Rudd som denne 47-årige australier är känd som, blev AC/DC-trummis 1975.

Ännu en hjälte i det tysta. Phil Rudd älskar anonymitet.

– Phil var den som skapade AC/DC-stilen, sa Angus Young i Slitz nr 6/95.

Ändå sparkades Phil Rudd 1983, efter den halvfloppande skivan ”Flick of the switch” och bröderna Youngs alltmer bristande tålamod med den då tungt gräsrökande batteristen.

– Jag drev sedan en inspelningstudio hemma i Nya Zeeland, men kände för att börja spela trummor igen. Så jag dök upp på en av killarnas spelningar, för att kolla läget, har Phil berättat.

Det går inte att få någon i AC/DC att säga det rent ut, men när en betydligt friskare Phil Rudd aviserade sin vilja att återinträda i gruppen 1994, hade dåvarande skinnplågaren, Chris Slade, inget val utom att lämna bandet.

Chris Slade var en bra trummis, men han liksom företrädaren Simon Wright, som ersatte Rudd 1983, måste hela tiden fås att spela Phil Rudd-stilen, den där att lira sparsamt och så effektivt som möjligt. Phil Rudd är taktfast som en klippa, och svävar så gott som aldrig ut i ett trumfill. Så blir det också ett sällsynt tryck och gung när han spelar.

Cliff Williams, den engelske basisten som är 51 år, gick med i maj 1977, efter några plattor med banden Home och Bandit. Liksom Malcolm och Phil trivs han bäst i bakgrunden.

Omvittnat ödmjuke Cliff var den som mot slutet var bäst polare i bandet med förre sångaren Bon Scott, som i princip söp ihjäl sig i början av 1980. Cliff kan till exempel berätta om en synnerligen våt och kul semester med Bon i Paris 1978.

– Cliff är som Phil, alltid på. Den bästa rytmsektion vi haft, brukar Angus säga.

Malcolm, Cliff och Phil. Three unsung heroes. Jubla lite extra för dem på Ullevi. Även om de nu inte bryr sig så mycket.

28 år har gått sedan Malcolm Young drog igång det skitiga lilla rock’n’roll-bandet som på söndag gör sin största spelning i Sverige någonsin för runt 50 000 människor.

– Vi får snart guldklockor, va? skämtade Malcolm i en intervju förra året.

arkiv Cliff Williams

Jörgen Holmstedt

ARTIKELN HANDLAR OM