The Cure spelade för katastrofoffren

NÖJE

The Cure

Foto: Johanna Pettersson
Sångaren Robert Smith i det dova ljuset på Orange scenen i Roskilde. I fjol skulle The Cure ha spelat efter Pearl Jam katastrofnatten. I går gav de en långsam och dämpad konsert till minne av tragedin då nio dog.

Plats: Orange scenen, Roskildefestivalen. Publik: En av festivalens största. Längd: Två timmar. Bäst: ”In between days”. Sämst: På tok för många segdragna gotiska luftslott. Fråga: Sista gången vi fick se dem?

ROSKILDE. The Cure släpper medvetet fram sin mest vemodiga, reflekterande sida, för att poängtera varför de är här.

Förståeligt men synd.

Det är ju poplåtarna som är grejen med det här bandet.

The Cure skulle ha gått på efter Pearl Jam den där svarta kvällen på Roskilde i fjol, men ställde självklart in sin konsert då.

Så för att återgälda det kommer de tillbaka nu, för en exklusiv spelning.

Till festivaltidningen Gaffa Roskilde Daily sa sångaren Robert Smith så här inför giget:

– Vi kan inte ignorera förra årets händelser och det kommer att märkas på setet.

Det gör det.

Cure-spelningar på senare år har visserligen dominerats av det långa, utdragna och molltonat mässande, men här trycker de än mer på det.

Vilket jag kan ha förståelse för men ändå svårt att applådera.

För det är ju popbandet The Cure som är något, det som sprätte iväg tunna, spensliga kärnfullheter till postpunkiga stänkare på de första skivorna och sedan fortsatt lyckas blomma upp då och då med en ”Why can’t I be you” eller ”Friday I’m in love”.

Men här, i dämpat rött, grönt och blått ljus är det de syntdränkta långsamtgående sjuminuterslåtarna som dominerar.

De bleksminkade Robert Smith-kopiorna som köat för platserna längst fram skriker med i varje stavelse men jag har det ärligt talat ganska långtråkigt.

Som extranummer kommer dock ”In between days”, ”Just like heaven” och ”A forest” och genast blixtrar det till rejält.

Men det är så dags då.

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM