Det är Previns sommar i år

NÖJE

Det är så varmt att Mitch går med kavajen på bara för att slippa visa sin svettplaskiga skjorta.

Det är så kvavt att gränsen mellan fantasi och fasansfull verklighet dunstat bort. Och idioten Stanley blev så full att han våldtog Blanche, som tvångshämtades till psyket.

Nej, det är ingen rapport från julihettan på någon svensk campingplats, inga partyminnen från i midsomras. Det är en kvalmig tvårumslägenhet i New Orleans, och det är sommarens största operabegivenhet: André Previns "A streetcar named desire", efter Tennessee Williams klassiska pjäs, äntligen utgiven på dvd i den redan legendariska inspelningen från uruppförandet i San Francisco.

Den går att se om hur mycket som helst. Dels för att Previn skapat ett ännu större psykoanalytiskt hyperdrama av själva pjäsen, dels för att huvudkvartetten av sångare utklassar Hollywoodensemblen med Marlon Brando i spetsen, dels för oskattbara arior som Renée Flemings "Soft people have got to shimmer and glow" och "I can smell the sea air". Eller andra ögonblick av magi - som när Blanche (Fleming) slår på radion, vars gula lampa får sällskap av den kinesiska papperslampan hon just köpt på Bourbon Street, och sjunger: "Turn on the light now, look, we"ve made enchantment". Tjugo sekunder senare har Stanley ( Rodney Gilfry) slängt ut radion i trapphuset och slagit sin gravida fru. Eller duetten mellan en svartsjuk Blanche och hennes nynnande lillasyster Stella ( Elizabeth Futral), med nattlinnet nedsvettat från skötet upp runt brösten efter en natt av återföreningsssex.

Men framför allt är musiken den största enskilda uppvisningen i modern amerikana på den här sidan George Gershwin. Från Stravinskys modernism till galenskapens blues, sömlöst sammansytt i orgiastiskt orkestrerat operadjup.

Över huvud taget är det en André Previn-sommar i år. Nya cd:n "Diversions - Songs" är grymt fin, med Previn själv som pianist och dirigent ledande Renée Fleming och Barbara Bonney samt Wiens och Londons symfoniorkestrar i några av sina bästa, nya verk.

Det är märkligt hur Previn blommat ut som klassisk kompositör sedan han 1992 fick beställning på sångcykeln "Honey and Rue". Hans karriär har varit så lång och rik att han borde ha känt mättnad redan på 70-talet. Han började ju arrangera filmmusik redan som 14-åring, skrev sitt första egna hollywoodsoundtrack när han var 18, jobbade med Sinatra och Astaire, Billy Wilder och Bob Fosse. Samtidigt var han 60-talets hippaste jazzpianist jämte Bill Evans, och därefter modernismens coolaste dirigent, med mångåriga chefsjobb för både London Symphony Orchestra och Los Angeles Philharmonic.

Beskåda också den vithårige lille mirakelmannen i "The Kindness of Strangers", den suveräna Tony Palmer-dokumentären som också den just släppts på dvd.

Klassiska kickar

Kjell Häglund ([email protected])