Ni är bäst i sommar

NÖJE

Uggla, The Ark

Håkan Hellström

Foto: ULF NYLÉN
Trion Uggla, Hellström och The Ark slår alla tidigare Rocktåg och paketturnéer med hästlängder.

Plats: Trägårn, Göteborg. Publik: 8 500. Längd: Sammanlagt närmare fyra timmar. Bäst: Håkans "Känn ingen sorg" - och de gemensamma övningarna på slutet. Sämst: Det finns ju ett och annat lågvattenmärke i Ugglas repertoar. Fråga: Vem har gjort den snygga dekoren?

- Just du ska va glad att just du får va" med mig i kväll, sjunger de under det gemensamma finalnumret.

Det är jag också.

Håkan Hellström, Magnus Uggla och The Ark gör nämligen den bästa svenska paketshow jag någonsin sett.

Det är förstås cresendeot denna rätt så sagolika, medelhavsheta högsommarkväll i ett för stunden förföriskt Göteborg.

Uggla har just avslutat sitt eget set och plötsligt kommer alla akterna, med band och allt, in och förenas i ett gemensamt medley kokat på "Just du ska va glad", "It takes a fool to remain sane" och "Känn ingen sorg för mig, Göteborg".

Sen blir det en kort paus - och så exploderar de slutligen i en fullkomligt extatisk version av Uggla-klassikern "Vittring".

Jag har sett de flesta av de rocktåg och andra sorters paketturnéer som rullat genom landet de senaste sju-åtta åren och de har alla slutat rätt ystert, men ingen har varit i närheten av den eufori vi ser de här tre publikdomptörerna piska upp.

Hatten av.

Kvällen är rätt lyckad dessförinnan också, om man säger så.

Håkan Hellström inleder med precis samma slags väckelsemöte till konsert han tidigare i sommar hållit i Hultsfred och Roskilde.

Jag trodde att han skulle få svårare att övertyga inför denna mer "vanliga" publik, men den unge hemmasonens furiösa, lyckorusiga resa upp i det blå är en lika dundrande succé i Trägårn som på festivalerna.

Men så pressar han sig också, med sitt allt tätare sjömansband i ryggen, till det allra yttersta. Versionerna av "Uppsnärjd i det blå", "Magiskt men tragiskt", "Ramlar" - som låter som den när som helst ska mynna ut i "Born to run" och en vacker dag gör den nog det också - underbart utdragna "Vi två, 17 år" och framförallt "Känn ingen sorg för mig, Göteborg" är förmodligen de bästa, mest glödande hittills.

Man kan inte annat än älska Håkan Hellström.

The Ark börjar och slutar utmärkt men står däremellan för aftonens transportsträcka. Det är då de gör de där andra låtarna. De som inte blivit hits. Det är en samling rätt såsiga symfonirocknummer. Men de triumfatoriska versionerna av "It takes a fool..." och "Let your body decide", med Ola Salo i publikuppviglande praktform, är så starka att helheten ändå känns övertygande.

De ska också ha beröm för en osedvanligt snygg och spektakulär inramning.

Uggla, den store publikfavoriten, gör såklart braksuccé med sina sentida brottarhits. Men det är inte därför jag vill applådera honom. Det är för att han mellan alla "Fula gubbar"-trudelutter tränger in så många, och så bra, nummer från den tiden han var en stor rockstar på riktigt.

Vi får, bland annat, "Sommartid", "Jag vill inte gå hit", "Jag skiter", "Asfaltsbarn", böghymnen "Å, han kysste mig", "Hallå" och "Johnny the rocker" - samtliga dessutom i tuffa, roliga versioner.

Förträffligt.

Jag måste väl också tillstå att det även i de där allsångsnumren är en annan klass på framförandet än vid förra turnén. Mer drag, mindre löje.

De har nog alldeles rätt. Där de här akterna uppträder, där kommer det att vara roligast i sommar.

Här är det roligast:

Per Bjurman