”Pengar är kul”

1 av 5 | Foto: Maria östlin
- Jag vill vara en popstjärna
NÖJE

Cardigans Nina Persson är en gnistrande stjärna. Det vet ju alla. Och äntligen så börjar hon acceptera det själv också.

När Nina var två år och skulle vinka av pappa Jan-Erik till jobbet stödde hon sig genom att stoppa in handen mellan dörrkarmen och ytterdörren.

- Hej då!

- Hej då, Nina, sa pappa tillbaka och slängde igen dörren.

- Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!

Tumnageln föll som en flinga till marken. Tårar och smärta. Ninas tidigaste minne av livet.

Bortsett från den klämda tummen fann hon sig väl tillrätta i tillvaron. Pappa Jan-Erik var revisor och mamma Anna kurator. Akademikerföräldrar. Medelklass. Nina gjorde vare sig dem eller andra auktoriteter besvikna under uppväxtåren.

- Jag var väldigt plikttrogen och hade bra betyg, säger hon.

Engelska journalister brukar bli snudd på förbannade när hon berättar om sin bakgrund.

Inga alkoholiserade föräldrar? Ingen rännsten alls? Hur kan hon göra musik? Tankegången är den här: om man inte bär på en avgörande livsproblematik saknar man bränsle i tanken och därmed drivkraft att vara kreativ.

- Ja, men jag tror inte nödvändigtvis missnöjet behöver komma från en svår bakgrund. Det är svårt att vara människa på alla möjliga plan, jättesvårt, och kärleken till musik räcker sannerligen långt i sig. Det jag skriver om är inte alltid självupplevt. Jag är en entreprenör. Jag gör det här för att jag kan det. Det sliter på hälsan att vara blödande konstnär. Kan vara skönt att se krasst på det, att det är ett jobb och man bara ska göra det.

Framför allt handlar det om talang. En röst kan förädlas, men har man inte dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet kan man öva skalor tills solen slocknar, trasig uppväxt eller inte, det låter skräp ändå. Nina har rösten. Den är ett rum dit bara hon har nyckeln. Det handlar inte om att sjunga rent och stort och springa upp och ner för oktaverna med en svetslåga i ändan. Det handlar om toner som träffar. De behöver inte vara många. Ibland räcker en enda, bara den är rätt. Alla fattar inte det. Till en början inte ens hon själv.

- När man gick på mellan- eller högstadiet" Antingen kunde man inte sjunga alls eller så var man en tjej som lät som Pernilla Wahlgren, du vet, snyggetjejen, poppistjejen som också kunde sjunga, och i så fall var jag en som inte kunde sjunga alls.

I dag är Pernilla Wahlgren där hon är, på Fredriksdalsteatern i Helsingborg i rollen som husjungfrun Petronella i lustspelet "Kärlek och lavemang". Nina är nån annanstans. En stjärna som skiner över fem kontinenter och bor på två: Europa och Nordamerika, Malmö och New York.

Det har gått bra

för Cardigans. Det är en sak att peka på. Men alla känner till det så vad sägs om det här. En första version av Ninas soloalbum var klar redan 1998. Det är till låtmaterialet sett i stort sett samma skiva hon släpper om en månad. Men då för tre år sen fick hon inte släppa den. Den skulle krocka med Cardigans "Gran turismo" och Ola Håkansson, vd på Stockholm Records, vägrade gå med på det.

Nina är Cardigans. Därför fick inte Nina vara Nina.

Det spelade ingen roll att bandets musik skrivs av Peter Svensson. Han fick samma år släppa "Paus" ihop med Jocke Berg. Det hade Ola Håkansson inga invändningar mot.

Ni fattar skillnaden. Om Cardigans är Coca-cola är Peter Svensson vätskan i flaskan men Nina är varumärket, namnet i tjusig skrivstil och det är det som säljer, där magin finns, och hur skulle det se ut om det samtidigt fanns på en annan produkt?

- Jag var extremt frustrerad. Jävligt förbannad på att Peter fick men inte jag. Har aldrig knaprat i mig den biten att jag har ett ansvar att vara ett ansikte för bandet. Men då fick jag rätt så tydligt klart för mig att det var så. Jaha, Cardigans är det enda jag kan hålla på med liksom.

Ett olustigt men tydligt exempel på Ninas position.

Trots den sortens incidenter accepterar hon i dag rollen som popstjärna i stället för värja sig mot den. Numera titulerar hon sig till och med sångerska.

- Nån gång nu under ledigheten insåg jag att det rätt mycket är mitt eget fel att jag vantrivts. För jag har alltid känt att jag inte valt att vara popstjärna. Jag har tyckt synd om mig själv. Känt att jag varit ett offer och stått framför kameran fast jag egentligen inte velat och så där. Men sen kom jag på att va fan, det är ju skitsnack, för nu väljer jag det här och då blir det roligare. Jag började kalla mig sångerska som självsuggestion. Nu kallar jag mig det och då ska jag jävlar vara det på riktigt och inte göra nåt halvdant.

Nina drömde aldrig

om att bli popstjärna. Hon blev det. Ungefär som när man promenerar i sommarsolen en eftermiddag bara för att promenera och kommer hem och ser sig i spegeln och konstaterar: Jag är brun.

- Cardigans har aldrig behövt kämpa för att få uppmärksamhet. Vi har aldrig tjatat på skivbolag och skickat en massa demos som blivit ratade. Det ligger i vår gemensamma känsla. Vi har inte alls den stoltheten jag ser att Backyard Babies har nu. De har verkligen kämpat i 15 år. Vi har också jobbat hårt men uppmärksamheten har vi haft gratis från start.

Hon kände sig inte mindre obekväm i kostymen av att en rad pojkvänner hellre sett henne gå klädd som folk gör mest.

- Det har funnits en tendens hos mina expojkvänner att tycka det är lite jobbigt. Både att jag är känd och igenkänd och varit borta mycket. Min vilja har påverkats av det. Man är ju lite lättlurad i ett förhållande och gör sånt man inte vill för att vara till lags. Till slut kände jag att det var omöjligt att ha ett förhållande och vara i branschen.

Det var i det melankoliska stämningsläget hon befann sig när hon träffade Niclas Frisk. Han mådde likadant. Det blev en låt av det. "Song for leftovers". Kanske den vackraste på Ninas soloalbum. En ballad om två förlorare som möts i natten och tillsammans blir vinnare.

Nina och Niclas har skrivit åtta av plattans 14 låtar.

- Det var en av de första vi skrev. Den är väldigt talande för var vi befann oss. Vi var båda väldigt singel, väldigt vilsna. Vi såg på varandra som losers på kärleksmarknaden och de flesta andra områden också. Vi fann varandra då. Vi var leftovers, resterna som blev över. Den är fin, klassisk.

I jämförelse med Cardigans låter Ninas platta mindre originell, smart och elegant, men därmed också varmare. Det är natur i stället för arkitektur. Landsbyggd i stället för stad. Hon kallar det euro-country. Det är sånger som gillas av dem som gillar Lucinda Williams och vem gör inte det?

- Peter skriver låtar som en ingenjör. Jag är mer... eftersom jag är en novis på att skriva låtar blir det från ryggmärgen. Jag känner själv att det är varmare och det känns roligare att göra musik på det sättet. Eftersom låtarna på min platta är enklare kan jag ösa på med mera toner i rösten, det blir mera känsla i det.

Det kommer att färga av sig på nästa platta med Cardigans. Nu vet hon hur hon vill låta och kommer att driva igenom att hon låter så också i bandet. För ett halvår sen var Nina beredd att hoppa av gruppen. Tio år hade gått. En lång tid och den kändes nog. Men under arbetet med soloplattan har hon fattat hur kul det kan vara och är övertygad om att den glädjen kan överföras till bandet.

Rätt nyligen var Cardigans på semester i Los Angeles.

- Jag önskar att vi haft större egon. Vi har snarare inte tagit åt oss av allt vi gjort. Vi har varit snåla mot oss själva. Ödmjukhetshets på nåt sätt. Men i Los Angeles levde vi upp. Satt på stranden i Santa Monica och drack drinkar och intalade oss själva att vi var ett stort rockband. Vi kom fram till att det här är roligt. Nu har alla gjort ett aktivt valt att fortsätta.

De har börjat skriva nytt material och redan varit i studion och spelat in demos till nästa platta. Daniel Lanois, som med sitt säregna ljudlandskap bland annat revitaliserat Bob Dylans och Emmylou Harris musik, har tillfrågats om att producera den och tackat nej. Men bara att han tillfrågats visar på hunger.

På nästa platta överger Cardigans producenten Tore Johansson och Tambourine Studios i Malmö.

- Efter alla år har vi inte så mycket ömsesidig respekt. Till Tore kan vi säga: Äh, håll käften. Det vore uppfriskande att utsätta sig för nån som kan hålla oss under piskan, säger Nina.

De senaste åren

har hon delat sin tid mellan Malmö och New York men basen har varit i New York. Nu vänder hon och hennes man Nathan Larson på steken. Nyligen öppnade Nina plånboken och köpte en sekelskiftesvåning på fem rum och kök i centrala Malmö. 170 kvadratmeter. Bra med utrymme. Räcker gott och väl till hemmastudion hon ska bygga.

- Pengar är roligt. Utan dem hade jag aldrig haft råd att bli ihop med Nathan och åka och hälsa på honom i New York. Bara en sån sak. Och lägenheten är det största jag gjort. Tänkte: Nu jävlar ska jag gotta till det lite. Det är som att gå omkring i filmen "Fanny och Alexander". Den är orörd, orenoverad, skitgammal.

Nina och Nathan gifte sig

den 16 juni på Ribergsborgs kallbadhus i Malmö. Hon hade fel. Det går att ha ett förhållande och vara i popbranschen. Nathan är själv musiker. Det hjälper till. Snart är han aktuell i egenskap av kompositör av musiken till Todd Solondz ("Happiness") nya film "Storytelling".

- Jag måste ha nån som fattar vari attraktion i det här ligger. Att det inte handlar om osympatisk fåfänga utan om att skapa nåt man vill bli ihågkommen för. Om yrkesstolthet. Måste finnas en balans där. Jag har varit i förhållanden där jag känt kraven på mig att ge upp det här och inbillat mig att de varit berättigade. Nån gång har jag gått med på dem och haft en strävan efter ett vanligt liv.

Det var då det. I dag finns inga såna krav att leva upp till.

- Nathan är bra. Han peppar mig. Han säger: Gör fler skivor med Cardigans annars ångrar du dig bara sen. Det är jag jätteglad för. Han är inte alls sån där att han vill att jag ska stanna hemma med honom. Han har gjort allt jag gör. Han förstår behovet.

arkiv Nina Persson

Tore S Börjesson ([email protected])