Sommarens drottning

Sahara Hotnights sångerska regerar

NÖJE

GÖTEBORG

Förra sommaren fick hon dela utmärkelsen med sina bandkolleger.

Men i år har landets kaxigaste rocksångerska tagit ett så djärvt steg framåt att hon får sitta ensam på tronen.

Maria Andersson i Sahara Hotnights är sommarens drottning.

Foto: Stefan Mattsson
Sahara Hotmights fortsätter att övertyga. Men starkast av alla lyser sångerskan Maria Andersson. Som en stjärna. Den här bilden är från Hultfredsfestivalen.

Åker till Trägårn i Göteborg - där Hotnights för en kväll delar spotlights med briljant rockande The Hives och Hellacopters - i tron att jag ska utföra samma kollektiva kröning som förra sommaren.

Men redan efter ett par nummer, under en furiös version av "Drive dead slow", inser jag att vi får begränsa oss till en person den här gången.

Det är Maria Anderssons sommar i år.

Inte för att Sahara Hotnights som helhet på något sätt blivit sämre. Trots att de får gå på efter det grymt underhållande Hives, med den smått sagolike Howlin" Pelle i rollen som landets främste showman, lyckas de blända en knakande fullsatt Trägårn med sin täta intensitet, sin explosivitet och sitt punkrockartade driv.

Men det känns ändå som att just Maria, sångerskan, gjort såna storartade framsteg att hon måste premieras speciellt.

Jag skrev redan när senaste skivan, "Jennie Bomb", kom att det låter som att hon äntligen förstår att hon faktiskt är en av landets allra bästa rock "n" roll-vokalister.

Intrycket är detsamma på scen.

Tidigare kunde det kännas som att hon inte riktigt trivdes längst fram på scenen och försökte gömma sig bakom förevändningen att Sahara Hotnights först och främst är ett kollektiv.

Men nu tar hon för sig.

Nu vågar hon kliva fram.

Nu har hon blivit ... just det:

Stjärna.

En kaxig, karismatisk och tidvis också farlig stjärna.

Just den dimensionen var jag inne på redan i recensionen efter turnépremiären i Hultsfred i början av juni, men den blir bara påtagligare.

Det är något hotfullt - ja, rent fysiskt hotfullt - över den argsinta 20-åringen när hon stövlar fram till mikrofonen och vrålar "Here"s my fist - where is the fight?".

Det är, förstår man, hon som bestämmer och vågar någon ifrågasätta den självklara sanningen kan vad fan som helst hända.

Den sortens stämningar finns det nästan inga andra som skapar på den rosenkindade svenska popscenen.

Snacka om kvinnlig förebild.

Sedan må det ju vara hänt att konkurrensen vad gäller kvinnliga insatser inte varit särskild hård den här sommaren heller.

Jag trodde på den pånyttfödda Titiyo, men på något sätt har produktionsbolaget lyckats slarva bort hennes turné. Hon har liksom fått åka vid sidan om allfarvägarna och mest spelat på mindre, udda festivaler. Jätteskumt. Efter en dundersuccé som "Come along" borde hon varit självskriven i händelsernas centrum.

Feven och Melinda Wrede har varit bra, men båda behöver mer scenvana.

Fast det förtar förstås inte det imponerande i Maria Anderssons metamorfos som liveartist.

Hon är, oavsett konkurrenternas tillkortakommanden, en mycket värdig rock "n" roll-drottning sommaren 2001.

Fotnot: Förra veckan utsåg Per Bjurman Ebbot Lundberg i Soundtrack of Our Lives till sommarens kung.

Klas Lindberg