Tuff teknik – men utan eftertanke

Apornas planet

NÖJE

Amerikansk science fiction i regi av Tim Burton, med bl a Mark Wahlberg, Helena Bonham Carter, Tim Roth, Michael Clarke Duncan, Paul Giamatti, Kris Kristofferson och Estella Warren.

Foto: Sam Emerson
Mark Wahlberg som fantasilös soldat.

Ett underhållande matinéäventyr, en spännande och roande åktur.

Helt annorlunda än kultklassikern från 1968 med samma titel. Andra människor, annan intrig, andra apor. Enda likheten är att huvudpersonen hamnar i en värld där apor styr och människor är slavar. Då var de onda aporna vetenskapsmän, nu är det en brutal general Thade (Tim Roth). Då var människorna stumma och aporna hade gevär, nu talar alla och bara människan känner vapnens hemligheter.

Den första filmen är kritisk mot vad människorna gör med sin värld, och flirtar med dåtidens ungdomsrörelser med repliker som ”lita inte på någon över 30”.

Nu finns en god apa Ari (Helena Bonham Carter) som är människorättskämpe och vill att olika däggdjursarter ska leva sida vid sida.

Bra science fiction säger saker om sin samtid. I nya ”Apornas planet” tassas det kring frågor som vad människor gör med djur, vad vi gör med varandra, hur vi tar hand om vår värld för kommande generationer. Teknikens kraft och experiment med försöksdjur.

Men filmen stannar på ytan.

Tim Burton är nog inte rätt regissör om man vill väcka tankar. Han har genomgående gjort filmer som ser läckra ut, snygg underhållning för stunden.

Mark Wahlberg spelar en fantasilös soldat som inte bryr sig särskilt mycket om andra, varken människor eller apor. Att både den intelligenta och medkännande apan (Ari) och den tarzan-stylade urringade Daena (Estella Warren) stirrar trånande på honom fattar han knappt.

Ömheten mellan apa och människa stannar vid en puss,

precis som i den första filmen.

Tim Roth som general lyckas få ond utstrålning även genom tusen lager smink, och Helena Bonham Carter är mycket uttrycksfull.

Första filmen har ett överraskande slut som lyfter helheten, även om den ändrar detaljerna från Pierre Boulles roman. Även den här filmen lyckas få till en helt ny vändning. Finurligt förbryllande – precis som hela filmen. Tuff teknik utan eftertanke.

Jens Peterson

ARTIKELN HANDLAR OM