Brats - vanliga svennar med fuskbränna

1 av 4
NÖJE

Det finns inga festande ungdomar som sticker så mycket i ögonen som bratsen. Men skrapar man lite på "brun utan sol"-krämen så upptäcker man att de egentligen är som vanliga svennar.

Under 90-talet härskade de hippa. Klubbkulturen utvecklades och man skulle hänga på ställen där inte en enda låt från topplistorna fick höras. I storstäderna runt om i landet skapades visserligen knutpunkter och ställen à la Spy Bar som framställdes som de coolaste nattklubbarna i stan.

I verkligheten föraktades dessa ställen av kreddstropparna som hellre rörde sig på någon krog i de mer bohemiska kvarteren. Musikmässigt var det alternativ musik som gällde. Man tittade på independentfilmer och "Nilecity 105.6" där man skrattade åt parodiseringar över vanliga människor, Svenssons.

Under tiden festade bratsen, de unga, rika och bortskämda, som de alltid gjort - hedonistiskt. Med ett tjockt lager av "brun utan sol"-kräm i ansiktet, en flaska Moët i högerhanden och pappas kreditkort i den vänstra. Man kan lätt förstå varför kreddeliten, som till större delen var sprungen ur medelklassen, avskydde dem.

Bratsen lyckades bomma ungefär vartenda kriterium för att vara cool. Musikvalet var 80-talshits och listettor och kroglivet bestod av lyxiga nattklubbar där de sprutade champagne och drack helrör med sprit.

Stadsdelar som Södermalm i Stockholm eller Vasastan i Göteborg kunde de med nöd och näppe peka ut på en karta. Alltså fick de leva i skymundan, långt bort från medias och allmänhetens intresse. Det var först när kronprinsessan Victoria, som helt naturligt varit en del av bratvärlden ända sen barnsben, blev myndig som media och folket började uppmärksamma bratsen. Hennes pojkvänner umgicks också i de kretsarna och var hett löpsedelsstoff. Samtidigt hände något även i den hippa världen.

När Backstreet Boys släppte balladen "I want it that way" 1999 kunde de mest ihärdiga kreddfjantar inte längre bortse från det faktum att även kommersiell musik har sina poänger. Med detta ändrades historien och snart kunde man höra Britney Spears och N" Syncs senaste släpp diskuteras där tidigare popgitarrer varit det givna samtalsämnet. Mariah Carey gick från mesig sånglärka till cool r"n"b-bitch, folk dansade på riktigt till Ricky Martin och på svenska scenen fick till och med Markoolio en ärlig chans. Svennarna var plötsligt först och media och musikskribenter började komma ifatt.

Samtidigt, i en annan del av stan, började svart musik göra sig hörd. Indiepopen var död sen länge och hiphopen, med rapparen Petter som svenskt språkrör, blev den nya stilen. Amerikanska rappare från södern rullade in på MTV med feta bilar och juveler (bling bling) och sa att nu är det okej att dricka skumpa och visa att man har pengar.

År 2002. Media och omvärlden har återigen börjat snegla mot bratsens dignande bord av champagneflaskor och Rolex-ur. Prinsessorna närvaro lockade ögonen dit och blicken fastnade på den grupp av rika ungdomar vars musiksmak och lyxliv plötsligt blivit rumsrent. Om Jay-Z kan så kan väl vi.

Kredd ut, svenne in. För egentligen är detta inte historien om brats utan om svennarnas upprättelse. Om man vill hårdra det är en brat inte mycket mer än produkten av en vanlig festare med mycket pengar. Besök ett svenneställe, en mediebar och en bratklubb och ni kommer att märka att bratsen har mer gemensamt med svennarna än med de hippa. Och det är just festandet som brukar sticka mest i ögonen på de självskrivet seriösa människorna. Bilder av solbrända killar i bar överkropp och bakåtslickat hår som sprutar champagne, tjejer som dansar på bord framför helrör med sprit har en förmåga att sätta känslor i svallning.

Under det sena 90-talet var det på succéklubben Bo"s Bar i Stockholm som bratsen samlades för att festa loss. Ett år hade klubben till och med spons på "bus", brun utan sol-kräm, så att besökarna kunde smörja in sina ansikten och kroppar med fejkad solbränna även på plats - allt för att höja feststämningen. En av de gamla stammisarna sammanfattar bratsens festande:

- Bratsen har aldrig brytt sig om att vara kreddiga. Visst kan det verka lite barnsligt när det festas på denna typ av ställen men att stå i bar överkropp inför 600 personer och sjunga "Forever young" är befriande. Man står helt öppen inför folk man gillar, vad är det för snobbigt eller ytligt med det?

Bratsen själva är givetvis inte så glada över att konstant beskrivs som ytliga, utan smak och som konstant festande med oändliga medel. Precis som de flesta gillar de inte att sorteras in i fack och bli tillskrivna massor av negativa drag. I stället brukar de påpeka att de faktiskt jobbar hårt, har känslodjup och är smarta precis som andra.

Och så är det såklart. Samtidigt är de inte sena att hoppa på dem som inte är äkta brats. Precis som inom hiphopen är det viktigt att ha rätt bakgrund, att "ha varit nere med skiten sen dag ett". Det är en typ av snobbism som finns inom nästan alla kretsar och på det sättet erkänner de att de faktiskt är brats - och de gör det med glädje. För omvärlden börjar sakta men säkert acceptera dem och som alla grupperingar har de bara en viss tid i rampljuset.

Det nya och hippa är oftast en motreaktion mot det som varit fräscht och hippt innan. Om fem år kommer folk antagligen inte erkänna att de lyssnade på pojkbandsmusik under det tidiga tjugohundratalet. Men i år ska det vara en brat.

Drinkbord - så funkar det:

Bratskalendern – här glassar de i sommar:

Carl M Sundevall [email protected]