Supermodellens snygga comeback

NÖJE

Hon var uträknad, hånad och bespottad. Nu är hon tillbaka – äldre och vackrare än någonsin. Christy Turlington visar att übermodellernas tid inte är över utan här igen.

Christy Turlington rökte under tio år ett paket cigaretter om dagen. Det höll på att ta hennes liv.

1998 var året då tidningarna fylldes av artiklar där namn som Cindy Crawford, Kate Moss och Christy Turlington dömdes ut som hopplöst daterade. Själva idén om Supermodellen var över och förbi. Och efter att ha ägt catwalks världen över reducerades nu supermodellerna till att bli party-punchlines. Det fanns flera anledningar till detta:

Linda Evangelistas famösa uttalande om att hon aldrig kliver ur sängen för mindre än 75 000 kronor fick en hel yrkeskår att framstå som bortskämd och överbetald. Dessutom hade fler och fler av supermodellernas uppdragsgivare insett att deras tjänster kostade mer än de smakade.

Supermodellernas uppenbara samarbetssvårigheter och divalater hade gjort att de jämförts med 1800-talets operadivor och deras hysteriska utbrott. Naomi Campbell stämdes bland annat på 16 miljoner kronor sedan hon drämt till en assistent med en telefon, och Linda Evangelista tvingades betala tillbaka delar av sitt gage på 800 000 kronor sedan hon ofokuserat snubblat omkring på en visning i Portugal.

Modellindustrin hade mättnat på perfektion och sökte nu mer excentriska, intressanta utseenden.

Supermodellernas försök att – parallellt med modellandet – ”landa” i någonting jordnära och konkret misslyckades nästan undantagslöst. Tv-programmet ”Sex with Cindy Crawford” supersågades, läsupplevelsen av Naomi Campbells spökskrivna roman ”Swan” jämfördes med plöjandet av en 300-sidig bruksanvisning till en väckarklocka, och den på förhand rätt usla idén om en restaurangkedja kallad Fashion Café – delägd av Christy Turlington, Naomi Campbell, Claudia Schiffer och Elle Macpherson – totalfloppade.

Den här blandningen av samhällsströmningar, divalater och korkade idéer undergrävde effektivt tillvaron för modellerna som ofta kallades Supersexan; Kate Moss, Cindy Crawford, Claudia Schiffer, Linda Evangelista, Naomi Campbell och Christy Turlington. Moss åkte i den här vevan jojo in och ut på behandlingshemmet Priory i London, Crawford ställde upp på ett Playboy-utvik (oktober 1998) – vilket enligt många var dödsstöten för hennes modellkarriär, Schiffer gav sig på en skådiskarriär med minst sagt betydelselöst resultat (någon som sett filmen ”666 – Traue keinem, mit dem du schläfst!”?), Campbell övertrumfade gång på gång sig själv i irrationellt beteende, och Evangelista blev tillsammans med den där flintskallige pajasen som är målvakt i det franska fotbollslandslaget och det säger väl egentligen allt.

Den enda ”Supersexan”-medlemmen som någorlunda klarade sig undan backlashen var Christy Turlington. Hon slutade i den här vevan röka, gick upp fem kilo – ett astronomiskt tillskott i modellvärlden, som fick flera fotografer att öppet kalla henne för ”fet” och många av hennes vänner att fråga henne om hon var gravid. Viktökningen gjorde att hon tappade en hel del uppdrag, men hon struntade i det och började i stället plugga filosofi och religion på New York University. Samtidigt skrev hon researtiklar för prestigemagasinet Harper’s Bazaar och ägnade stor del av sin tid åt välgörenhetsarbete, bland annat för anti-rökning-organisationer (hennes pappa dog i lungcancer 1997). Modellandet tycktes hon mer eller mindre ha lagt på hyllan, år av magasinomslag, reklamkampanjer och Milanovisningar.

– Det var ett svårt val, för det var så mycket som drog mig till modellvärlden: friheten, resorna, pengarna, har hon berättat.

Alla modeller med aktning har en skojig historia om hur de upptäcktes av en halvloser till fotograf som slafsade ihop några bilder på dem och sedan katapulterade dem till stjärnorna via modellagenturer som Elite eller Ford. Christy Turlington var 13 år och ute på en hästutflykt när fotografen Dennie Cody fick korn på henne. Det första jobbet blev en mindre reklamkampanj för affärskedjan Emporium Capwell, där Turlington drog in hundra dollar per timme. Ryktet om ”den unga kvinnan med de klargröna ögonen” spred sig snabbt och inom kort satt hon på planet till New York för att skriva under ett modellkontrakt som mode-överkuckun Eileen Ford hade snitsat ihop.

Och i typiska framgångssagor brukar orden ”och resten är historia” dyka upp ungefär här. Men så enkelt gick det inte för Christy Turlington. Visst, hon flögs över till Paris, men succén lät vänta på sig. De flesta fotograferingarna hon var inblandad i misslyckades, och efter ett halvår eller så återvände hon till New York, där Eileen Ford satt redo med Plan B: Om Europa nu inte funkade skulle Turlington i stället charma Manhattans magasinsredaktörer. Det gick smidigare. Turlington tapetserade snart omslaget på amerikanska Vogue, vilket gjorde att även européerna fick upp ögonen för henne. 1987 frontade hon modebibeln italienska Vogue, och – här kommer det – resten är historia.

Om än en historia med en rätt så ödesdiger twist. Ett par år efter sin pappas död, i samma veva som Turlington gick med på att medverka i en statlig brittisk kampanj mot tobak, upptäcktes det att hon lider av lungemfysem – en mycket allvarlig, obotlig sjukdom som långsamt skadar lungvävnaden. Den sjuke får allt svårare att andas och i sjukdomens slutskede måste han/hon tillföras syrgas för att överleva.

– Det är läskigt att cigaretterna hann göra skada så snabbt, har Christy Turlington berättat.

Hon rökte under tio år ungefär ett paket om dagen.

Dessbättre lyckades hon lägga av med rökningen i mitten av 90-talet, med hjälp av nikotinplåster.

Tack vare regelbunden behandling håller Turlington sin sjukdom någorlunda i schack, vilket möjliggjort hennes comeback i de stora sammanhangen. I H&M:s 007-inspirerade sommarkampanj, plåtad av fotografen Raymond Meier, visar hon bikiniplagg på en Hawaii-strand och ser givetvis ut som hälsan själv.

Hon har lyckats nästla sig ur ”Supersexan”-fållan, och hennes karriär kommer i framtiden förmodligen att präglas av enstaka prestigejobb, kombinerat med verksamheter som kräver en intellektuell förmåga som Naomi Campbell näppeligen ens orkar fundera kring.

Filip Hammar