De reste sig ur askan

Foto: RIKARD LAVING
Andy och Jez är tvillingar. Längst till höger står Jimi, döpt av sin far efter Jimi Hendrix.
NÖJE

För tio år sedan var de ett discoband. Sedan kom branden som vände upp och ner på allt

och ut kom ett band med poppiga gitarrackord. Puls har träffat Doves.

Tvillingarna Andy och Jez Williams och Jimi Goodwin var ett band innan

deras studio i Manchester brann ner 1995. De var ett helt annat efteråt.

Före branden kallade de sig Sub Sub och gjorde housemusik.

Efteråt: De kallade sig Doves och spelade storslagen, atmosfärisk gitarrpop (det gör de fortfarande).

– Jag vet inte, men om vi inte varit försäkrade hade vi kanske inte varit här i dag. Vi förlorade en halv miljon kronor i utrustning i branden. Jag minns hur vi dan efter gick till studion, kollade upp mot himlen och sa: Okej, Gud, vad kommer härnäst? säger Jimi Goodwin.

De tolkade branden symboliskt.

– Vi visste att vi inte kunde komma längre med Sub Sub, säger Jimi.

Sub Sub hade 1993 en hit med låten ""Ain"t no love"".

- Det var en stor discohit och den stämplade oss som ett discoband. Jag

menar, jag är stolt över den. Utan den hade vi inte kunnat köpa studion. Vi hade tvingats ta vanliga jobb och sån skit, men vi tappade kredd. Så den gav oss både det bästa och sämsta, säger Jimi.

Försäkringspengarna från branden gav dem råd att gå under jorden och leta efter en ny musikalisk identitet.

Fyra år senare kom resultatet: Doves debutalbum ""Lost souls"".

Det släpptes till strålande recensioner, sålde bra och efter fyra år i replokal och studio var plötsligt Doves ett normalt rockband som turnerade världen över och blev intervjuade och låg på engelska topplistan"

– I ”Lost souls” färgades musik och texter av den frustration, de problem vi gått igenom åren innan. Den blev som ett reningsbad och det är nåt positivt, men det var en inåtvänd skiva. När vi spelade in ""The last broadcast"" hade en massa bra saker hänt: den är mera direkt, utåtriktad, hoppfull och poppig.

Med hitsingeln ”There goes the fear” i ryggen gick ”The last broadcast” raka vägen in som etta på engelska albumlistan.

Just ”There goes the fear”, liksom ”Words” och ”Pounding”, är exempel på den livsbejakande, storslagna och melodiösa gitarrpop som till och med gett eko borta i USA. Doves gör i likhet med U2 låtar som passar att framföras på största tänkbara arenor, utan att förfalla till det pompösa och vulgära.

Melodierna är i grunden enkla men arrangemangen rika på infall och dramatik.

– Det passar inte oss att bara gå in i studion och riva av låtarna. Vi vill bjuda på eskapism och ett stort sound. Att lyssna igenom albumet ska kännas som en resa, som att se en film med en bra story, säger Jez.

Han och Andy är tvillingar och har spelat ihop sen tioårsåldern. Jimi har hängt med dem de senaste 17 åren.

De kommer från Manchester men är av irländsk - och musikalisk - bakgrund.

– Min farsa tog med mig på alla som lirade på Apollo i Manchester. Såg The Clash när de var som störst, Ian Dury & The Blockheads" Började spela gitarr när jag var sju och visste redan då vad jag ville med mitt liv, säger Jimi.

Albumet ska kännas som en resa, som en film med en bra story.

arkiv Doves

Tore S Börjesson