– Jag älskar när folk tittar

– om publikens kärlek, kritikernas påhopp och framgångens baksida

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
”Jag gillar taoismen och tänket i det. Tanken på att människan är en del av något mycket större. Jag mår bättre själv när jag tänker så”, säger Tomas Ledin.
NÖJE

Kritikerna hatar kanske

Tomas Ledin.

Men det finns en kille som garanterat gillar honom. Han däruppe. Ja, Gud alltså.

För på alla dessa hundratals spelningar som Ledin hunnit göra de senaste elva åren så har det regnat? en (1) endaste gång.

Det får jag veta av Jörgen Ingeström, som spelat keyboard i bandet sedan 1991.

– Ja, han läser in något i det, Jörgen, säger Ledin och ler lite snett när vi går genom Visby mot restaurang Rosen-gården, där vi ska äta en sen lunch.

Nu finns det förstås fler än så som älskar karln som korats till Kungen av sommar: om några timmar ska Tomas Ledin stå inför ett publikhav i Kneippbyn utanför Visby. Det är både slutsålt och publikrekord. Och

alla dessa sommarbruna människor ska, liksom på de flesta andra ställen där Ledin spelar, sjunga med i varenda låtrad. Trettio låtar och alla dessa ord som de innehåller.

– En konsert är en rituell upplevelse på flera sätt, säger Tomas Ledin. Det finns vissa låtar som ”ska” vara med. Publiken skulle nog bli besviken om jag inte sjöng ”I natt är jag din”. Eller ”Sommaren är kort”. Eller ”Vi är på gång”.

– Jag går till exempel gärna av scenen när det är värsta draget. Så finns det med i det rituella: att publiken vill ha ett extra extranummer. Då vill jag att det ska landa lite. Då har jag en låt som känns given. ”Snart tystnar musiken”.

Den har ett visst vemod i låten. Nu är musiken slut och det är ett farväl.

– Jaa ? Men snart tystnar musiken och då kan vi göra något annat. Nu kan vi gå hem och pussa på varandra. (Skratt). Det är ju det det handlar om.

Är det det som ska hända efter dina konserter?

– Ja, det får det gärna göra. En konsert för mig är att skapa glädje. Glittrande ögon.

Sommarfolket som sitter på Visbys uteserveringar stannar upp med kaffekoppen och tittar nyfiket när vi går förbi. Under fotograferingen kommer några tonårstjejer fram och ber om att få ta en bild. Likaså restaurangägaren när vi har beställt vår lunch (fisk med potatis och en Ramlösa. Avslutas med gutete och honung).

Inga problem. Ett leende. Och så, det typiska ledinska avslutet. En vink och orden:

– Ha det gott!

Men så var det det här med de professionella tyckarna. Kritikerna.

Hur mycket ska man kunna tåla när det gäller taskiga recensioner?

– Generellt så tycker jag inte att man ska behöva tåla mer än någon annan när det gäller förtal, att bli mobbad eller att bli förföljd. Som en kreativ människa – som skriver, målar eller sjunger – och som gör det offentligt, så får man ju vara beredd på kritik och tuffa tag.

Så du tar aldrig åt dig?

– Naturligtvis känns det inte kul. Jag vet att jag gör något som är väldigt bra. Att det är artistiskt starkt och även att det finns ett gott uppsåt i det. Men det som jag fått uppleva på senare år är inte kritik. Det är något annat. Och det är förstås mycket förolämpande. Det ska ingen behöva uppleva. Jag har en fantastisk publik: den är stor och hängiven och entusiastisk. Och jag blir förbannad att några få personer tar på sig den destruktiva rätten att förolämpa så många människor som man gör, när man skriver på det här sättet.

– Jag försöker att se allt det här i ett större perspektiv, säger Tomas Ledin. Och då blir det ju verkligen marginellt. En god vän sa till mig häromdagen: ”Har du tänkt på det, Tomas, att sedan du började så har du hundradubblat din publik, din skivförsäljning, allt. Samtidigt har en av kvällstidningarna halverat sin försäljning?” (Skratt). Jag tycker att det var en bra reflektion. En annan god vän sade vid ett tillfälle att kreativiteten lyfter i motvind. Och det tycker jag var så passande.

– Man ska inte ha det för bekvämt.

Vilket är en livssyn som är lite typisk kampsport. Något som ju intresserar Ledin. Redan 1978 var han inne på karate. I dag tränar han tae kwon do och är utbildad qigonginstruktör.

– Jag gillar taoismen och tänket i det. Tanken på att människan är en del av något mycket större. Jag mår bättre själv när jag tänker så. Jag har haft mycket nytta av taoismen i mitt jobb, eftersom det i perioder har varit väldigt stressigt. Jag har ju gått in i väggen ett par gånger och är i dag lyhörd för varningstecknen.

Ja, vad var det som hände då?

– Första gången levde jag för endimensionellt. Skriva, studio, spela. Det blev för andefattigt. Jag blev väldigt deprimerad. Tom. Tyckte inte att något i livet var intressant och roligt. Det här var 1984. Andra gången var 1993, och då var det mer fysiskt. Jag var aldrig frisk. Och det slog mig att jag alltid var sjuk flera månader om året sedan flera år tillbaka. Sedan jag började träna qigong har jag märkt att mitt immunförsvar har blivit mycket starkare.

Du höll helgkurser i qigong. Blev inte dina elever förvånade när de såg att det var du som var ledare?

– Jo. Jag använde mig aldrig av mitt namn, när jag annonserade om kurserna. Det är klart, jag fick lite undrande blickar. Jag var ju tvungen att presentera mig och då sade jag alltid: ”Jag brukar syssla med andra saker än qigong också” och då brukade det släppa.

– Jag började ha kurser av eget intresse, för att jag ville lära mig mer. Men jag märkte också att det var en fantastisk tillfredsställelse att hjälpa andra att påverka sin hälsa.

Du åkte som utbytesstudent till USA 1968. En resa som kom att betyda mycket för dig.

– Så här 30 år senare har jag förstått hur mycket den vistelsen präglade mig. Det förändrade hela riktningen på mitt liv. Jag tyckte om att måla, och ville bli bildkonstnär eller kanske arkitekt. Min familj hade det akademiska tänket – mamma var lärare, pappa var rektor. Men det där året i USA, då öppnades alla dörrar. Det enkla faktum att en 17-åring som pratar knagglig engelska lämnar Sandviken på 24 000 invånare och en vecka senare sitter i skolbänken sista året i highschool i Omaha, Nebraska. Du vet, man fick kamma till sig lite för att hänga med. (Skratt).

– Det blev så konkret att ”Ja, men jag kan faktiskt göra vad jag vill”. Samtidigt spelade det förstås in att flower-powervågen exploderade genom Woodstock, som hade varit några veckor innan jag kom till USA. Dessutom hade jag turen att hamna i en familj där ett av barnen var i min ålder. Scott Marshall. Han är också musiker.

– Scott och jag började spela ihop i skolan och på något coffeehouse, dit highschoolungdomarna gick och drack kaffe och filosoferade. Vi körde lite Joni Mitchell, Simon & Garfunkel, och då och då petade jag in en egen sång.

Var det i USA du fattade att det var musiken som var din grej?

– Nej, jag var fortfarande inställd på måleri. Musiken var mest ett sätt att umgås. Man fick träffa mycket tjejer genom den. Allt var bara ett äventyr och skojigt. Det var när jag uppträdde i Gävle, en gång, som en talangjägare, Jan Claesson såg mig. Han tog mig åt sidan och spände ögonen i mig. ”Du är bra!” ”Tack”, sade jag. ”Nej nej, jag menar att du är riktigt bra!”. En tid senare ringde han till mig och sade: ”På fredag åker vi till Stockholm för att träffa ett skivbolag. Du får ta ledigt från skolan.”

Vad tyckte dina föräldrar?

– De tyckte nog innerst inne att det var kul. Samtidigt fanns en väldig oro. Rektorssöner ska åka till universitetet efter gymnasiet. Men istället för att skriva in mig i Uppsala så åkte jag på discoturné. (Skratt). Det var inte populärt.

– Det var först i början av 80-talet som mina föräldrar slutade fråga om jag inte skulle skaffa mig ett riktigt jobb. Men samtidigt har jag alltid känt ett starkt stöd från mina föräldrar. I dag tycker de att det är riktigt roligt. De är lyckliga över att ha tre barn som har fungerande liv. Jag har två yngre systrar, en blev läkare och den andra sjukgymnast och akupunktör. De lever bra liv med sina familjer och arbeten. Och vad mer kan man önska som förälder?

Dina egna söner, John, 14, och Theo, 10, lyssnar på hip hop. Har du lyssnat på Eminems texter?

– Fruktansvärda. (Skakar på huvudet). Eminems texter är heeeelt vidriga. Jag följde med killarna när Eminem spelade på Globen. Och han har ett fantastiskt uttryck. Han kommunicerar verkligen med sin publik. Samtidigt var det konstigt att se hela Globen, där folk var mellan sju och nitton, skrika ”Fuck you! Fuck you!”

Känner du behov av att censurera?

– Nä. Jag har ju visat tydligt att jag tycker illa om det. Attityd och innehåll. Men varje generation måste få göra sin revolt. Nu går vi in på barnuppfostran och för mig är det viktigt att förmedla en moral, en attityd och en hållning till livet. Enkelt uttryckt: Jag hoppas att det blir två grabbar som blir positiva till livet. Att de brinner för saker och blir passionerade och vill göra saker.

Du och Marie har ansökt om bodelning. Vad betyder det?

– Det har inget med vår kärlek att göra.

Ingen skilsmässa alltså.

– (Skratt). Nej, det kan jag lugnt dementera.Vi är så långt ifrån en sådan situation man kan komma.

Vem är du på scenen?

– Jag har som intention att vara samma person på scenen som privat. Att jag inte förställer mig, och har en annan attityd eller andra åsikter. När jag var yngre hade jag idéer att man skulle vara på ett speciellt sätt som artist.

Orkar du vara entertainer dygnet runt?

– Nej, jag är inte lika mycket entertainer privat. Men jag älskar att stå på scenen. Jag älskar när folk tittar, och lyssnar. Men det är något jag har fått arbeta mig till. På 70-och 80-talen gjorde jag tre turnéer per år, och det var nyttigt att lära sig att gå upp på scenen och möta publiken. Jag har blivit orädd med åren. Att skriva låtar är kul, en kick. Studio kan också vara roligt på ett överraskande sätt. Men det bästa är att stå på scenen. Den kicken går inte att ersätta med något.

– Jag har en väldigt blandad publik. Jag ser att det är många familjer som kommer. Men det som förvånar mig i år är att det är så många tonåringar. Och det kan kännas lite märkligt, när det står ett gäng 16-åriga tjejer framme vid scenen och tindrar väldigt med ögonen? (Skratt). Längre bak i publiken står killarna och spelar luftgitarr.

Njuter du mer av det i dag just för att du turnerade så mycket tidigare?

– Ja. Det är ju inte varje kväll som jag är utvilad och känner att jag längtar upp på scenen. Ibland tänker jag: ”Hur ska det här gå?” Men så tänker jag på de gånger jag spelade inför 37 betalande. Alla milen som jag suttit i en skraltig bil. När vi fick 1 500 kronor att dela på fem personer efter en spelning. Det fanns kvällar när jag visste att läget var så här: ”OK, träffar jag inte en tjej i kväll så får jag sova i bilen?” (Skratt).

Hur många gånger fick du sova i bilen då??

– Det hände. (Skratt). Det hände.

Tomas Folke Jonas Ledin

Chatta med Tomas

Ulrika Svensson