Serierna som räddade tv

1 av 5
24
NÖJE

Förr dominerade lekprogram och nyhetssändningar.

Sen ändrade David Lynchs ”Twin Peaks” allt.

Nu regerar tv i nöjesvärlden. Och vi har bara sett början.

Puls har kollat upp varför tv har de vassaste stjärnorna.

Det som började för tio år sedan med ”Twin Peaks”-trendiga FBI-jackor och genombrottet för ”Melrose Place” kulminerar i dag, just nu, hemma hos tiotusentals unga svenskar.

Där tv är den nya popen.

Det är inte bara cd-försäljningen som vänt nedåt utan även MTV:s tittarsiffror, musiktidningars upplagor och omsättningen av konsertbiljetter och popstjärnerelaterad merchandise. Filbytarsajten Kazaa, däremot, har mer trafik än någonsin. Och det beror alltså inte på att ungar laddar ner låtar.

Utan på att tv är den nya popen.

Massor av företrädesvis tonåriga svenskar går dagligen in på nätversionen av ”TV Guide” (ja, den medelålders amerikanska, legendariskt feta tv-tablåblaskan har fått en helt ny publik) och noterar tiderna för sina favoritserier. Dock inte när programmen börjar, utan sluttiderna. Och när eftertexterna i det absolut senaste avsnittet av ”Buffy the vampire slayer” övergått i reklam på andra sidan Atlanten kopplar de upp sig på föräldrarnas eller studentlägenheternas guldgrävarbredband och väntar.

De vet att mängder av amerikanska fans redan börjat leverera senaste ”Buffy” rakt genom brandväggar över hela Sverige.

Själv hade jag ingen aning om detta förrän jag nyligen kollade runt i en kompis nya hus och vi gläntade på dörren till hans femtonåriga sons rum. Upptäckten kändes först ockult – hyllor fyllda med dvd-boxar med tidigare ”Buffy”-säsonger och avknopparserien ”Angel”; Sarah Michelle Gellar-posters på väggarna; papperskorgen proppad med datorutskrifter från ”TV Guide” och Kazaa (”search video files”) – men visade sig vid närmare granskning vara typisk tonårsvardag. Femtonåringen är inte ute på en egen tripp utan marscherar mitt i en ungdomsrevolt. Dvd-boxar med tv-serier säljer makalöst bra i import- och nätbutiker och varken tv-kritiker eller branschetablissemang har fattat vad som hänt. De läser sina tittarmätningar och tror att ”Buffy the vampire slayer” och ”Angel” är marginalprogram i Sverige. Hade de i stället läst diskussionsgrupper på internet hade de insett att ”Buffy” är den nya popen.

Vilken Michael Jackson-fan hade stått ut med att vänta i flera år på att få köpa ”Thriller”? Lika lite engagerar sig ”Buffy”-fansen i TV4:s misshandel av urgamla ”Buffy vampyrdräparen”-avsnitt – de befinner sig redan i amerikansk realtid.

Faktum är att om TV4 haft ögonen på internet hade de också fått klart för sig att deras egna, utskällda men extremt underskattade ”Heja Björn” faktiskt inte alls floppat. Serien har fanatiska nätfans över hela Skandinavien och ett flertal episoder har nått samma slags kultstatus som tidiga Killinggänget.

Även om nätladdarna är en frontlinje så blir vi allt fler, och i allt mer varierande ålder, som flyter med i det bredare kölvattnet. Inte minst är det forna popfanatiker som firar medelåldern med att byta favoritmedium. När popmusiken är mer fragmentiserad än någonsin – antingen uppdelad i disparata klubbkulturer med tröttsamma vinylfetischer, eller döende bland sömngroggiga ex-bestsellers som Stones och Elton John – finns inget som får fart på popkultur-adrenalinet igen som de mest nyskapande amerikanska tv-serierna.

Springsteens politikrock känns helt enkelt inte fräsch när man just sett två kompletta, komplexa säsonger av ”Vita huset”.

Det är därför Michael Jackson i dag förlorat nästan hela sin förmögenhet, Prince-skivor inte ens har svensk distribution och Nya Ullevi – dit superstjärnorna köade för att få uppträda för 20 år sedan – upphört att existera i konsertkalendern.

När tv har världens vassaste stjärnhjälte i Kiefer Sutherland kan popvärlden

bara kontra med en desorienterad Robbie Williams. Och hur spännande känns Marilyn Manson i jämförelse med ”Six Feet Under”? Vem vill diskutera Mariah Carey när ”Sex and the City” har säsongspremiär? Vem orkar läsa plonkiga popkrönikor om LCD Soundsystem när man kan kasta sig över lysande intervjuer med Larry David eller flammande essäer om nya fängelseserien ”Oz”? Vad diskuterar du helst i fikarummet – senaste Badly Drawn Boy eller senaste ”Sopranos”?

Perspektivförskjutningen beror främst på tre saker: att där även den mest spjutspetsiga popmusiken huvudsakligen blickar 20 år bakåt så testar och tänjer den mest spännande tv-kulturen helt nya gränser; att de coolaste tv-programmen är betydligt tillgängligare än den coolaste popmusiken; och att yngre generationer växer upp med allt sämre och dyrare pop men desto mer och bättre tv. Från ”Seinfeld” och ”Frasier” via ”Sex and the City” och ”Ally McBeal” till ”Sopranos” och ”Vita huset”; från ”Simpsons” och ”South Park” till ”The Shield” och ”Six Feet Under”.

Men det var först med ”24” som vallen verkligen bröts igenom. Dessförinnan var vi ändå rätt utspridda i tycke och smak och hade svårt att samla oss till tv-snack en tisdagslunch, då alla ägnat måndagen åt olika program – någon hade ännu inte gett upp ”Ally McBeal”, som gick samtidigt som ”Vita huset”, allt medan kontorets Rock-Ragge fortfarande inte nått längre än ”Seinfeld”-repriser på ZTV.

”24” fick alla att titta åt samma håll för första gången sedan ”V”. Därmed inte sagt att vi tog ett kollektivt steg tillbaka till statsteleviserad likformighet – för vi har ju redan, ett halvår senare, splittrats igen. Själv är jag alltjämt spänd inför upplösningen av första ”24”-säsongen, men jag känner folk som får in danska TV2 och redan kört i gång säsong 2 (de har ålagts tystnadsplikt på jobbet!) och åter andra som likt ”Buffy”-kidsen laddar ner ännu färskare avsnitt på Kazaa.

Och härifrån bara fortsätter det.

Mycket tack vare Canal+ som får allt fler abonnenter i Sverige – inte längre för filmerna eller sporten utan för de fantastiska tv-serierna. ”Simma lugnt, Larry!”, den lösa, makalösa, fortsättningen på ”Seinfeld”, är inne på samma tredje säsong som just avslutats i USA, och efter den lika briljanta ”The Shield” får snart även det senaste årets andra stora amerikanska prisvinnare ”Monk” svensk premiär på Canal+.

Popmusik? Funkar bara om det har med tv att göra – typ ”Fame factory” eller S Club 7.

Vad popnördarna än säger så är kabelkanalen HBO hundra gånger mer nyskapande och spännande än geniförklarade skivbolag som DFA och Twisted Nerve.

Därför knäcker tv

10 anledningar till att dumburk är ett dåligt namn på tv.

Kjell Häglund , [email protected]