Sitcoms på svenska – därför funkar det inte

1 av 3 | Foto: SVT
Gubbgnabb i ”Män emellan”.
NÖJE

Våra dokusåpor är stilbilande, satiren spirar och barnprogrammen lockar till och med vuxna. Så varför har svensk television så svårt att få till en rolig sitcom? Fredrik Wikingsson tror sig ha svaret.

Svensk tv mår – vad det verkar – ganska bra. Det görs underhållande grejer lite varstans, på alla möjliga avdelningar. Det görs bra barnprogram (”Myror i brallan”), det görs bra samtidssatir (”Parlamentet”), det görs bra, puttrig pedagogik-tv (”Värsta språket”) och för sådana som bryr sig om dokusåpor så görs det påkostade sådana också (”Expedition: Robinson”).

Men. Det finns en typ av tv som i Sverige inte görs bra, som vi tittare år efter år suktar förgäves efter.

Sitcoms.

”Varför ska det vara så omöjligt”, frågar vi oss, och pekar på favoriter som ”Seinfeld”, ”Vänner”, ”Frasier” eller ”Spin City”. De här amerikanska förlagorna används gång på gång som de ideal som svenska produktioner jämförs med.

– Stopp, säger då någon, och fortsätter:

– Jag skrattade lika mycket åt ”Nilecity 105,6” som jag har skrattat åt ”Frasier”.

Absolut. ”Kåtast i Kungsan” kommer alltid att vara roligare än Frasiers och Niles tjafsande om gammalt rödvin, men ”Nilecity 105,6” är heller ingen sitcom. Och det är lika bra att vi här och nu reder ut vad som är ”sitcom” och vad som inte är det. Det är i och för sig inte så lätt, eftersom en persons ”sitcom” är den andre personens ”humorserie”.

Men när det klagas på att ”det aldrig görs bra sitcoms i Sverige”, så är det i allmänhet ovan nämnda amerikanska skrattfester som åsyftas: ca 23 minuter långa, fyllda med rappa repliker och ljudliga studioskratt. Här finns dessutom en samling rollfigurer som återkommer vecka efter vecka, då de stöter på olika former av problem och hinder som driver handlingen framåt mot skratt och någon slags ”knyta ihop säcken”-slut.

”Nilecity 105,6” var snarare ett sketchprogram, där radiostationen i praktiken bara var en ursäkt för att fösa in nya Robert Gustafsson-karaktärer (frånvaron av egentlig handling gjorde förstås också att serien endast höll för sex avsnitt). I en lyckad sitcom sugs tittarna dessutom in ordentligt i karaktärernas liv, och bryr sig åtminstone någorlunda om utifall någon av dem blir deppig. Det gör man förstås inte alls om Robert Gustafssons hamster har dött (även om det kan vara nog så roligt).

Visst har det gjorts populära sitcoms i Sverige. Såväl ”c/o Segemyhr” som ”Rena rama Rolf” och ”Svensson, Svensson” är enligt alla definitioner sitcoms, och de har fångat såväl kräsna kritiker som mängder av tittare. Men grejen är ju att farmor gillar dem. Och inget ont i det, men det som brukar åsyftas när kritiserandet av svenska sitcoms sätter igång är förstås att det aldrig, aldrig har gjorts en träffsäker ”ung” sitcom. Här har svenska kanaler gått bet.

Försök har givetvis gjorts. ”En fyra för tre” hade säkert ambitionen att bli just den där sitcomen som skulle ”bita” och som skulle bli ett givet dagen-efter-samtalsämne bland unga människor. Men det fungerade inte alls. Samma sak med ”En ängels tålamod” och ”Browalls”. ”Heja Björn” funkade bättre, men inte bra nog.

Problematiken blev tydligare än någonsin när SVT för någon månad sedan avtäckte sin nya storsatsning på sitcomens område, ”Män emellan” (söndagar, 20:00), starring Johan Ulveson (”c/o Segemyhr) och Allan Svensson (”Svensson, Svensson).

Här skallar burkskratten ljudligt när Ulveson suckar åt något korkat som Svensson sagt. Story: Två gubbar som träter. Införsäljningsargument: Det här är två skådisar som folk känner igen, och det säkra kortet borde väl funka?

Nu ska det direkt sägas att ”Män emellan” inte gör anspråk på att vara en ”ung” sitcom. Men i den här typen av ”säkra kort”-projekt hamnar hur som helst SVT-stålarna, vilket ytterligare omöjliggör den ständigt närvarande drömmen om En Bra, Ung, Svensk Sitcom.

Enligt Brian Boyle, manusförfattare för bland annat amerikanska ”Vänner” borde vi emellertid sluta drömma. Hans svenska flickvän har visat honom ett gäng svenska sitcoms på VHS och han menar att vi måste sluta använda amerikanska serier som förebilder.

– Resurserna är bara så oändligt mycket större för ”Vänner”, ”Frasier” och så vidare, än för exempelvis ”Män emellan”. Vi lägger mer pengar på en vinjett än ni gör på en hel säsong. Ni ska därför inte tro att ni kan göra lika roliga sitcoms som vi. Jämförelsen är dessutom orättvis mot de svenska serierna, som ni säkert hade gillat mer om ni inte hade jämfört dem med superslicka produktioner som ”Spin City” och ”Seinfeld”. Ska svenska sitcoms komma någonstans måste de vara originella, inte efterapande. Då spelar det ingen roll att ni inte har så mycket pengar. Se bara på brittiska ”The Office” (SVT-premiär i april): gjord med superlåg budget, men med en originell idé, och svinbra.

Och visst ligger det mycket i det här. Inte så att vi tittare bör ge upp, eller att SVT och TV4 lika gärna kan lägga ner sitcomproduktionen, men medan vi tittare gör bäst i att inte jämföra äpplen med päron så gör SVT och TV4 bäst i att skrota sitt traditionella sitcomformat, med en krystat skrattande studiopublik och etablerade skådisar som säkerställer tittarnas initiala igenkänning. Den dagen pengarna satsas på något annat, något mer otippat än två 50-åriga farbröder som träter i en lägenhet kan vi börja hoppas igen.

Humor på svenska – 5 skrattklassiker (dock ingen sitcom)

Fredrik Wikingsson

ARTIKELN HANDLAR OM