Lasses revy lyfter - tack vare Sissela

1 av 3 | Foto: MATS BÄCKER
BISARR TERAPEUT Lasse Berghagen kommer bort i första akten men tar revansch med två egna nummer efter paus. I det här spelar han en slags bisarr terapeut som heter "Värmlands-Stina".
NÖJE

Förhandssnacket har handlat om Lasse Berghagens och Magnus Härenstams comeback på teaterscenen.

Men det är Sissela Kyle som lyfter den här revyn. Vad hon än gör, så är hon fullkomligt fenomenal.

Med texter av ett 15-tal författare, plus "Manusfamiljen", som jag inte vet hur många de är, är det här en revy som spretar åt alla möjliga håll.

En röd tråd som med ojämnt resultat löper genom hela föreställningen är att de fem stjärnorna är sig själva och smågnabbas bakom kulisserna på just Chinateatern.

I en sketch - där männen diskuterar sitt eget kändisskap i en bar full av vackra unga tjejer - blir det snarare snudd på förutsägbar självgodhet, än självironiskt och särskilt roligt.

Inte förrän Sissela Kyle gör entré, som kändisfixerad kvinna.

Allför "lagom"

Första akten är på tok för jämntjockt "lagom". Inget riktigt dåligt nummer, men få som står ut. Lasse Berghagen - svagaste länken som skådis, ingen stor sångare som Loa Falkman eller Helen Sjöholm - kommer helt bort där, men tar revansch med två egna nummer efter paus.

Han är en slags bisarr positivitetsterapeut som heter "Värmlands-Stina" i ett nummer som växer från sketch till sång- och dansnummer, han är sitt klämkäcka Allsångs-jag i roliga "Höstvisa från Äppelbo".

Helen Sjöholm sjunger ljuvligt i några nummer, bland annat en hyllning till Astrid Lindgren. Loa Falkman gör bisarr tango (med sexig dans av baletten) av Police-låten "Roxanne" och får han en dräpande replik, så prickar han in den med perfekt komisk tajmning. Båda hade gärna kunnat få lite större utrymme.

Men det är Sissela Kyle som dominerar.

Fräckt och giftigt

Hon och Sjöholm är två väninnor som diskuterar kvinnliga skönhetsideal vid poolkanten.

Fräckt iscensatt, giftig och vansinnigt rolig text, mycket välspelat.

Sissela Kyle dansar flamenco

på ett helt utflippat sätt, ackompanjerad på spansk gitarr av Lasse Berghagen som raggare (!) och knäpp sång av Anna-Maria Hallgarn.

Och så det bästa av allt, när Kyle är upprorisk buktalardocka till Magnus Härenstam, som spelar sig själv.

Jag lovar: ett av de sjukaste nummer som har framförts på en svensk scen!

Chinarevyn

Jan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM