Ibland kommer det dåliga samvetet och knackar på

Han har fyllt 63 år och har tre kraschade äktenskap bakom sig. Nu tänker Robert Broberg ta revansch som förälder.

Foto: Sara Ringström
Robert Broberg Ålder: 63. Familj: Fem barn, tre f d fruar, sex barnbarn. Bor: I vindsateljé i Stockholm. Bakgrund: Utbildad skulptör, slog igenom i Hylands hörna när han gick på Konstfack, har gett ut 24 album, satt upp ett tiotal scenshower, bland andra ”Cirkus Zero”, ”Upp Igen”, ”MålaRock” och UniversRum”. Har fyllt Globen åtta gånger. Aktuell: Gör comeback med boken ”Gilla läget” och oktoberturné runt om i landet.
NÖJE

Det var Globen, det var turnéer, det var skivor. Robert Broberg var i sitt livs flyt.

Sedan blev det tyst.

Nu, efter sin tredje skilsmässa och föräldrarnas död, är han på gång – igen.

Humorn lyfte Robert Broberg ur ensamheten.

I oktober ger han sig ut på turnén ”Fortfarande hungrig” runt landet, ensam med sin gitarr. Och han ger ut den självbiografiska boken ”Gilla läget”. Men framför allt har Robert Broberg som vanligt ett budskap som han vill förmedla:

– Vi ger inte upp – trots allt! Det är det jag vill intala mig själv och det är det jag vill förmedla till publiken. Vi har alla våra olika trösklar att snava på och trots att man för bara någon sekund kanske känner att ”nu får det vara bra”, så reser man sig upp. För det finns något där som man fortfarande söker. Vi går vidare, trots allt.

Precis som han själv har gjort. Boken ”Gilla läget” är ett ”själv-ironiskt bildflöde – om att acceptera sitt öde” med teckningar och funderingar från de senaste fyra åren. En tid av mycket mörker och många frågor som har krävt svar.

– Jag hade en riktig livskris när jag var 36 år. Det är väldigt mycket känslor därifrån som jag känner igen nu. Men då handlade det om ifall jag skulle fortsätta som artist. Nu har den stora frågan varit: Hur ska jag hantera mitt privata liv?

– Det är egentligen förunderligt att man kan fylla sitt liv med så mycket jobb att man inte hinner med den privata sfären, familjen och vännerna. Hur kan man försumma det? Det jag har jobbat med de senaste åren är att förstå att jag måste ha ett liv som en ”vanlig” människa. Det är första gången som jag har stannat upp och känt att jag vill befolka mitt privata liv med människor och idéer och planer. Där är jag idag. Jag känner att jag har identitet som den människa jag är.

Verkligheten låter sig ju sällan regisseras lika lätt som en scen-show och de senaste åren har varit tunga år för Robert Broberg. Han har gått igenom skilsmässa nummer tre och han har tvingats säga adjö till båda sina föräldrar. Samtidigt som en svår prestationsångest satte in.

Vad var det som hände när dina föräldrar dog?

– Världen förändras på något sätt. Dom som har funnits där i hela mitt liv – på gott och på ont – plötsligt så finns dom inte. Mina föräldrar som varit aktiva i hela sitt liv, som har bråkat och smällt i dörrar, som försökte flytta isär men inte kunde och flyttade ihop igen. Det var helt otänkbart för mig att de skulle tystna, dö och ligga fysiskt helt stilla och aldrig mer säga eller göra någonting.

– Speciellt när min mor dog. Hon låg hemma i lägenheten och väntade på att jag skulle komma och när jag kom tog hon mig i handen, och då var hon klar, då kunde hon dö. Att se en människa dö – det kan man skriva på ett papper men vad det är för någonting? Det var så mycket sorg. Och så givetvis tanken: Jaha, nu är det syrran och jag?

I boken beskriver du din uppväxt som ett stort hål som du senare har försökt att kompensera. Vad var det du saknade?

– Mina föräldrar tillhörde den generationen som växte upp när det var svåra tider. Världskriget var ju inpå knutarna. I deras oroliga värld handlade det mycket om att skaffa sig en materiell trygghet: att ha ett yrke och tak över huvudet. Men det blev så väldigt mycket om och kring det så jag har ju kommit att se mig efter andliga värden. Jag blev mer attraherad av eskapism och anarki, fantasi och känslor. Ja, att hoppa över skaklarna, det blev en längtan hos mig.

– Det jag har fått med mig från mina föräldrar är väl att de alltid visste bäst hur saker och ting skulle göras. När dom försökte trycka ner det på mig så reagerade jag lustigt nog med: ”Jag är precis som ni, jag vet också bäst hur det ska vara och det ska inte vara som ni säger.” Den där Brobergska viljan, den har jag också fått.

Det kanske du ska tacka dina föräldrar för?

– Jo, jag har kommit in i de tankarna också. Men det jag kan bli lite vemodig av är att jag fick fajtas så för det där. För att inte bli knäckt under deras vilja så fick jag kämpa för min egen. I relation till dom blev det ända från att jag var liten en ensam kamp, det fanns inga allierade där. Det har jag svårt att hantera.

Roberts egna teckningar från hans bok ”Gilla läget”

”Prestationsångest.”
”Bye bye mamma & pappa!”
En speciell kvinna – bara för mej?

Anna Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM