Filmen om Elling passar lika bra på teaterscenen

NÖJE

GÄVLE

Vi som gillade norska filmen "Elling" blir lika lyckliga av att möta särlingarna på scen. Har man inte hunnit se filmen återstår upptäckten av denna fina balans av skratt och ångest.

Johan Ulveson och Rolf Lassgård är mycket bra.

Foto: JOAKIM STRÖMHOLM
SOM BARN Elling (Johan Ulveson) och Kjell Bjarne (Rolf Lassgård) är lite som barn, deras känslor är större och kontrollen mindre. "Vi lever bara en gång", säger Kjell Bjarne. "Låt oss hoppas det", säger Elling.

Inte bara de. Alla gör ett utmärkt jobb. Gustaf Hammarsten spelar socialarbetaren Frank som knuffar Elling & Kjell Bjarne in i självständigheten. Jessica Liedberg har tre kvinnoroller.

Elling och Kjell Bjarne kommer från mentalsjukhus och ska försöka dela lägenhet i Oslo. Mycket allvar och tragik i deras förflutna. Men mötet med den norska vardagen blir komiskt.

Större känslor

Inte för att de är konstiga. Utan för att de reagerar och känner som alla vi andra. Bara med mycket större känslor och mindre kontroll. Som barn. När Elling är rädd för att bli ensam tuggar han fradga och spottar ur sig argheter.

Både Ulveson och Lassgård är fantastiska i kroppsspråk och uttryck. Den ene en stel vandrande pinne, den andre en rastlös slagbjörn som bär omkring folk och skallar bord i frustration.

Utflykter i minnet

Vi befinner oss mest i deras lägenhet, med vissa utflykter i Oslo.

Och i minnet. Som när Elling berättar hur han som ensamt mobbat barn sökte tröst i Roger Whitakers musik. "När oron kom på besök finns inte mycket tröst att hämta hos Rolling Stones".

Men desto mer i den här pjäsen.

Elling & Kjell Bjarne

Jens Peterson