Det handlar ju bara om underhållning

NÖJE

Gillar du skräckfilm?

Aj då. Inte bra.

Sånt är ju tydligen inte ett föredöme, i alla fall inte enligt Skellefteå kommun.

Den form av hårdrock Mikael Långs tidigare band Soulreaper framför är inget annat än ren fiktion. Lika verkligt förankrad som de köttätande zombierna i "Dawn of the dead" eller vampyrerna i "Frostbiten".

Det handlar om luguber, och kanske för vissa, frånstötande underhållning.

Men, lik förbannat: underhållning.

Huruvida Lång och hans sambo Maria Lohman är några mönsterföräldrar kan jag inte uttala mig om, men Skellefteå kommuns utredare fällde i alla fall omdömet att de var en "jättetrevlig familj". Om det inte hade varit för Långs val av konstform då.

Dylika vanföreställningar mot tidsenliga kulturyttringar är knappast något nytt. På 50-talet hette måltavlan Elvis Presley. Ett decennium senare The Beatles, medan hårdrocksakter som Ozzy Osbourne, WASP och Judas Priest på 80-talet surrades vid skampålen och fick löpa gatlopp i såväl tv-program som amerikanska domstolar.

Och, med facit i hand. Hur berättigat var det? Fostrades hela generationer monster av den musik de valde att gilla eller utöva?

Nej. Så klart inte.

De verkliga monstren finns i stället mitt ibland oss. De är Hagamän, mördare och pedofiler som döljer sig bakom till synes helt oantastliga fasader - och utan att ha en endaste Soulreaper-platta i samlingen. Vilket i så fall kanske hade gjort dem helt lämpliga som kontaktföräldrar.

I Skellefteå kommun.

Mattias Kling

ARTIKELN HANDLAR OM