Älskvärt – men långt

Mattias Kling har sett The Mars Volta

Foto: MARCO GUSTAFSSON
DRAR IVÄG När The Mars Volta beträder en scen får publiken mycket för pengarna.
NÖJE

Så här är det:

Jag älskar The Mars Volta. Jag knäböjer vid gruppens eklektiska altare, jag kysser dess knotiga fötter.

Men när oktetten beträder ett scengolv når den ofta ett stadium där själva kompositionen är underordnad infallen. Det är ungefär som att kika i ett kalejdoskop där palettens samtliga färger i allt snabbare takt rusar emot dig. Eller som om Jackson Pollock hade fått för sig att tolka de känslor som Led Zeppelin, King Crimson, Gang Of Four, Fugazi och Mr Bungle framkallar på en alltför liten duk.

”Spelar till sex”

Stabiliteten mellan feberhallucination och skarpsinne är säkrad i lysande öppningstrion ”Roulette dares (the haunt of)”, ”Viscera eyes” och ”Wax simulacra” men sedan drar det snart iväg. Blås/slagverkssektionen får frispel, Omar Rodriguez-Lopez gitarrsolon blir längre och längre medan uttrycksfulle frontmannen Cedric Bixler-Zavala tar sig en promenad upp på läktaren innan han konstaterar:

– Jag hoppas ni har tagit med er sovsäckarna, för vi spelar till sex i morgon bitti.

FAKTA

The Mars Volta

Cirkus, Stockholm.

Bäst: Trummisen Thomas Pridgen är övermänsklig.

Sämst: Mittenpartiet frestar tålamodet.