Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet

Autograferna förminskar mig

”Du är väl kändis, eller hur?”

    Det hände i veckan. Jag skulle gå på bio med en kompis och stod i godiskön för att köpa Fox. Som jag älskar Fox. Jag gillar hur tungan skrumpnar av dem, den blir mindre och mina kinder liksom sugs in för att fylla tomrummen.

Fox ger mig ett modellutseende som jag är väldigt förtjust i. Nå, jag står där och väntar på min tur och plötsligt kommer det fram två grabbar i 14-årsåldern till mig. De är lite om sig och kring sig. Tittar ner i golvet, kliar sig i huvudet, harklar sig och säger ”eee” innan varje mening.

”Eee”, säger den ene och tystnar för en stund för att svälja. ”Skulle vi kunna få din autograf?” Det har jag alls ingenting emot. Jag skriver sällan autografer och ser det fortfarande som något spännande.

Dessutom gör det gott för min självkärlek och mitt aldrig sinande bekräftelsebehov att få skriva en autograf då och då.

”Eee” säger den ene och sträcker på skakig hand fram en bic-penna och ber mig skriva på biobiljetten han har i handen. Det ska erkännas att jag blir en smula besviken. Jag hade hellre sett att de försiktigt hade tagit fram ett fodral och i det fodralet fanns en inramad idol-bild på mig, som jag signerar med silverpenna. Det här känns lite taffligt. Det förminskar mig och min person. Men jag gör dem till viljes. Jag tar emot penna och biljett och försöker hitta en yta att skriva på. ”Eee”, säger den ene precis när jag ska börja och jag tittar upp. ”För du är väl med i teve? Du är väl kändis, eller hur?”



Det är som om järnridåer rasar ner kring fyra sidor av min person. De här pojkarna har alltså ingen aning om vem jag är. De känner möjligen igen mig från någonstans och känner att de vill ta det säkra för det osäkra. Bättre att ha autografen än att inte ha den, i händelse av att jag faktiskt skulle vara väldigt känd. Jag förminskas ytterligare. Två pojkar, som inte vet vem jag är, ber mig skriva en autograf på en liten jävla papperslapp som deras mamma kommer att kasta bort i nästa storstädning i oktober.

”Javisst”, säger jag. ”Jag är med i teve ibland. Jag är känd.” Pojkarna fnissar lite och nickar och jag böjer mig ner mot pappret. Och så ritar jag ett tennisracket. Och en boll som kommer farande. Och så skriver jag: ”Många hälsningar från Anders Järryd.”

Sen går jag in i biomörkret. Förminskad på alla plan.

Äter jag en Fox så försvinner jag fullständigt.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet