Guldet brände i min byxficka

NÖJE

Jag satt häromdagen och tittade på Nobelfesten på SVT. Man fastnar, ni vet. Man har inget annat för sig och det slutar med att man konsumerar Nobelfest i fem timmar.

Det var en trevlig upplevelse. Jag gillade att lyssna till de mumlande kommentarerna från tv-bisittarna. Det lät som om de befann sig i en kyrka och att någon skulle begravas. Det var inte volymen det var fel på, jag höjde tills det blev brus, det var rösterna.

Man kan väl säga att den där middagen såg lika tråkig ut som den faktiskt är. Jag satt nämligen igenom alltsammans förra året.

Mitt emot mig hade jag en professor som hela tiden satt och muttrade surt om att de hade stavat fel på hans namnlapp. Till höger en senildement dam som konsekvent tappade tråden när vi konverserade. Till höger någon prominent läkare som gärna snöade in sig i fullstädigt obegripliga resonemang om sin egen verksamhet.

Kort sagt – det vi kan beskriva som en skitkväll. Men det var ändå mycket spännande. Jag hade tidigare på kvällen ingått ett vad med mina vänner. De gav mig fem olika uppgifter och om jag klarade av att göra ett av dem under middagen så skulle jag få 5 000 kronor. Om jag misslyckades skulle jag betala samma summa.

Valen jag stod inför: 1. Att hålla ett spontantal under middagen. 2. Att ropa: “Bästa bordet! Bästa bordet!” 3. Att under litteraturpristagarens tal högt ropa: “Swedish, please!” 4. Att stjäla valfritt silver från bordet. 5. Att någon gång under middagen sjunga ”Tjofaderittan Lambo” och försöka få upp valfri kunglighet på bordet.

Jag satt där och funderade på vad jag skulle ta mig till. De flesta av de här sakerna skulle naturligtvis innebära att Säpo-vakter snart skulle vara framme och avlägsna mig från sammanhanget.

Möjligen skulle jag komma undan med ett spontantal om jag höll det kort och to the point. Men det var för riskabelt. Jag beslutade mig för att gå på bordssilvret.

Under ett av dessa makalöst tråkiga tal tog jag så chansen. Blickarna riktades mot podiet och där stod en uråldrig farbror som såg ut att stå i begrepp att dö stående.

Han läste ur manus och vi var nog ganska många som suckade när vi såg hur han fibblade med alla de där A4-pappren.

Herregud, han hade fem, kanske sex ark med sig upp! Glassen smälte på borden framför oss, men det struntade farbrorn i.

Och när det var som allra mest bedövande tråkigt så sträckte jag reptilsnabbt fram handen, fiskade upp en guldsked och stoppade ner den i fickan.

Resten av middagen var en skräckstel mardröm. Jag visste inte om någon hade sett. Kanske skulle en bordsgranne plötsligt luta sig fram mot mig och viska: “Du, den där skeden lägger du tillbaka sen, va?” Det var en befrielse när middagen var över.

Men skräcken fortsatte. På något sätt fick jag stora nojan där inne. På samma sätt som en pundare kan få för sig att alla han får syn på är narkotikapolisen så fick jag för mig att alla jag mötte var Säpo. Och den där skeden brände som lava i fickan. Det var outhärdligt.

Jag dansade med Maud Olofsson och det var trevligt, men hela tiden tänkte jag: “Kan hon känna metallen i min byxficka? Inser hon att jag har stöldgods där? Eller ännu värre – misstar hon hårdheten för något helt annat?”

Hela tiden blickar från poliser, väktare och säkerhetsmänniskor. Det var olidligt! Jag var Raskolnikov alldeles efter att han dödat tanten. Jag flydde sen, ut i en taxi. Med darrande händer slet jag fram guldstycket i baksätet. Så outsägligt vacker, min skatt. Jag var inte längre Raskolnikov. Jag var Gollum! “My precious! My precious!”

Nä, då var det trevligare att ta del av festligheterna genom tv:n. Det måste man säga.

ARTIKELN HANDLAR OM