Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet

Risk att Paolo slår ihjäl mig

    Jag känner inte Paolo Roberto särskilt bra. Vi sågs en del för några år sedan när vi båda var reportrar på ”När?&?Fjärran” och när vi numera stöter på varandra känns det absolut lämpligt att stanna och säga hej-tjenare-läget. Jag har inget emot det alls, egentligen, för Paolo är ju en väldigt trevlig person. Men på senaste tiden, jag vet inte. Det känns inte alls bra. Jag känner faktiskt rent obehag när jag får syn på honom och så försöker jag smita iväg. Min och Paolos relation är på trottoarbytarnivå. Allt beror på hans förbannade övervåld.

Det sker alltid på samma sätt. Vi springer på varandra, säger hej, säger tjänare, säger läget, småpratar lite om den senaste tidens aktualiteter. Och så ansluter min brorsa och Paolo säger lite tråkande: ”Nämen, är båda systrarna Schulman samlade, vad trevligt!” Och den lilla lustigheten måste naturligtvis besvaras på något sätt och jag drar till med ett skämt om “Kungen av Kungsan” och frågar glåpordigt var han har sin butterflykniv och sina nunchakas och brorsan skrattar och jag skrattar, och då vet man vad som händer. Det hände senast idag när jag träffade honom i hissen på mitt jobb.





Paolo ler lite pillemariskt, säger “hördudu” och så ställer han sig på huk, som i utgångsposition i viktig boxningsmatch. Och jag ropar “NEJ, PAOLO”, men Paolo bryr sig inte om några protester. Jag backar upp mot väggen, kurar ihop mig som ett stående foster och Paolo höjer händerna och så börjar han jabba. Fast det är inte någon skuggboxning han håller på med. Det är inte på låtsas, han slår på riktigt. Och jag förstår att det är på skämt, för han ler, men han boxar mig för hårt. Det gör ont. Alltså, det gör ont på riktigt. Och jag skriker till Paolo: ”SLUTA! SLUTA! DET GÖR ONT!” men Paolo slutar inte, det är som om han går igång på det där, för han slår hårdare och hårdare och frågar: “Ska du inte slå tillbaka”. Det skulle så klart inte falla mig in för då slår han mig väl sönder och samman. Till slut är han färdig och Paolo skrattar. Jag skrattar också, fast det är bara teater. I själva verket är jag både vettskrämd och förbluffad. Jag undrar vad det är för fel på människan. Han är inte ensam om det här beteendet, hårdhänthet vänner emellan är utbredd över hela landet, men han är den mest betydande i gruppen av människor som slåss på skoj, men som slåss för hårt. Som tar ett nacktag på skämt, men som trycker till så att det gör ont. Som garvar och slår ett knytnävslag mot ens axel som resulterar i ett ganska allvarligt blåmärke. Jag avskyr den där hårdhäntheten. Och jag undrar så vad som står på, vad som är fel med den här typen av människor. Kan det vara så att Paolo Roberto inte märker att han slår för hårt? Tänker han inte på det? Är det som när Hulken ska klappa en katt och har ihjäl den den lilla missen av misstag för han har inte kontroll på sina superkrafter? Eller är Paolo medveten om vad han håller på med? Inser han när han står där och slår så att det gör ont på mig? I så fall- varför slutar han inte?





Paolo säger ”ha det bra, gubben” och hans blick är vänlig och jag ler och tar mig för min ömmande axel och säger ”Ha en trevlig helg, gubben”. Jag står kvar en stund. Alldeles skräckstel. Gör en skadekontroll av min egna person. Försöker ta reda på vad som blivit skadat och hur omfattande denna skada är. Och sen linkar jag därifrån och tänker: Jag måste akta mig för den här mannen. Jag måste hålla mig långt borta från honom.

Möjligen borde jag kanske ta ett snack med honom. Påpeka för honom att jag förstår att det bara är på skämt och att det är ganska festligt att slåss på skoj, men att det faktiskt gör ont. Men jag vågar nog inte det. Risken är ju att han slår ihjäl mig i all vänskaplighet.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet