"Popcirkus" är provocerande uselt

Tittarflykten ingen slump

NÖJE

Konceptet är briljant.

Utförandet däremot är ett skämt.

Nu flyr tittarna ”Popcirkus”.

Och det är långt ifrån en slump.

Foto: LINA BOSTRÖM-EINARSSON.
Martin Söderström, nöjeskrönikör på aftonbladet.se.

Onsdag kväll. Sms från en musikfanatisk vän.

”Nu är det officiellt: Aldrig mer Popcirkus”.

Han har slutligen vänt SVT:s livesatsning ryggen. Nu gör jag detsamma.

Och det gör så gott som alla andra också.

Senaste avsnittet sågs av svidande få tittare – blott 77 000 själar valde att se den virriga sändningen från Debaser Medis.

Det är synd, men allt annat än förvånande.

Personligen är jag ju den tänkta målgruppen. Jag älskar musik mer än något annat, jag är galen i livemusik och torde således förväntas sitta som klistrad framför rutan när SVT äntligen bjuder upp till konsert-tv.

Men det går inte. Det är slut nu.

Skrämmande dåligt

På bloggar och i fikarum har det pratats om att problemet ligger i det tråkiga artistutbudet. Jag kan se poängen, men liveframträdandena är ju helt beroende av vilka artister som för närvarande, som det heter, ”gör press”. Då får man hålla till godo med de som har en aktuell skiva eller turné att kränga. Då blir det inte roligare än vad det varit, men det är inget konstigt, det är så det fungerar. Och därigenom långt ifrån det största problemet.

”Popcirkus” har ett betydligt allvarligare problem:

Att det är skrämmande dålig tv.

”Popcirkus” är rent av helt provocerande uselt, så idiotiskt i sitt nervöst röriga upplägg att det känns mer som ett hån än en satsning.

Inte minst för att programproduktionen konsekvent underskattar sina – allt färre - tittares intelligens. De vågar helt enkelt inte lita på att musiken är god nog. Det är för lite musik på för lång programtid. Och i stället drygar de ut och garnerar med obefogat och enfaldigt trams, som vore det ZTV med programbugdet på tjugo spänn all over again.

Saknar substans

Programledarna har jag, i vanliga fall, djupaste respekt för. De är båda kunniga och besitter ett nördigt brinnande musikintresse. Därför känns det tragiskt att deras intervjuer aldrig innehåller någon som helst substans och att de hellre rastlöst packar programmet med odugliga och obegripligt poänglösa lekmoment.

Det känns ovärdigt och sorgligt. Och jag kommer aldrig, aldrig mer ge den här geggan så mycket som en sekund av mitt liv.

Jag älskar musik – men det betyder inte att jag har en attention span som ett dagisbarn.

Jag älskar musik – men jag hatar att bli behandlad som en åttaåring.

Och när inte ens jag står ut med programmet – vem ska göra det då?

Vad tycker du om "Popcirkus"?

Diskutera och kommentera här intill.

ARTIKELN HANDLAR OM