Pretentiöst dravel gör mig helt tokig

NÖJE

Jag släpper i dagarna en minnesroman om hur det var att växa upp med en gammal pappa. Jag brottades länge med texten och nästan lika länge med titeln.

Jag döpte den till slut till ”Skynda att älska”, men det var förenat med den renaste ångest. Jag tyckte nämligen att titeln var opassande pretentiös. Jag var rädd för att folk skulle tro att jag plötsligt börjat ta mig själv och min gärning på djupaste allvar.

Jag har förstått att det plötsligt blivit poppis att vara pretentiös, men själv kommer jag att förbli tveksam till människor som inte kan ha distans till sitt yrkesliv. Jag tycker att det är vår förbannade plikt att då och då kunna skratta åt oss själva och konstatera: Jag är allt bra löjlig ibland.

Gardell.

När jag var femton år fick jag en av Edith Södergrans diktböcker som gåva av pappa. Jag läste förundrat i förordet hur hon diskuterade sin egen diktning och avslutade med meningen: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är.”

Så var hon ju också en världspoet och hade kanske rätt att uttrycka sig så. Även om det inte var särskilt sympatiskt. Men jag är fullständigt allergisk mot medelmåttor som tror sig vara Jesus Kristus just nedstigen från himmelriket.  

Jag ser en intervju med Jonas Gardell och klarar inte av att se honom sitta i teve och konstpausera, suga på orden, spänna blicken i fjärran och tala om sin konst som om den gjorde absolut skillnad.

Håfström.

Eller Mikael Håfström, en fullkomligt medioker regissör som sitter med sitt löjliga skaparskägg och diskuterar hur han konstnärligt arbetade med en sån skitfilm som ”Derailed”.

Jag står inte ut, jag blir tokig, ge mig en papperskorg och jag sparkar den åt helvete i rent raseri.

Men! Ibland kan pretentionerna hos en människa slå över så till den grad att den blir till den ljuvligaste underhållning.

Jag intervjuade Björn Ranelid häromdagen. Efter att han orerat fem minuter i sträck om sitt författarskap avbröt han sig själv, spände blicken i mig och sa: ”Hör du mitt språk? Har du hört något så vackert? Det är ranelidska.” Ranelidska, ha ha! Hur kan man göra annat än att älska en person som döper sitt eget språk på det sättet. Några minuter senare konstaterade han att hans språk kommer från Gud och då var saken biff, han är en hjälte, oöverträffad i sina egna pretentioner. Jag älskar den mannen!

Birro.

Eller Marcus Birro, bloggarpoeten. Hans blogg är min största drog för tillfället. Först levererar han en kvasipoetisk och inte alldeles överbegåvad betraktelse om hur han åker tåg någonstans och vad som under den här resan sker i hans skaparsjäl och sedan levererar han ett inlägg om sin egen fullständiga genialitet som författare. Man vet inte vad som hände, men plötsligt babblar Birro maniskt om sin oerhörda framgång, sina författarpriser, sin begåvning. Och så plötsligt slungar han sig själv tillbaka till tågvagnen och själsresan och känslorna och minnena.

Varje gång han skriver att han tar en titt på något poesipris han vunnit som hänger på väggen så isar det till i mig, pulsen stiger, jag finner honom plötsligt alldeles overklig. Magnetisk. Jag älskar den mannen.

Ranelid.

Men i övrigt avskyr jag människor som inte förstår att det är skillnad på att ha pretentioner och att vara pretentiös.

Och jag kommer så länge jag lever att friskt ifrågasätta alla människor som tar sig själv på för stort allvar. Nej, jag kommer att gå längre än så – jag kommer att manifestera denna avsky för omvärlden.

För att visa hur illa jag tycker om Jonas Gardell och Mikael Håfström kommer jag i kväll klockan 20.30 att släcka SAMTLIGA lampor i min lägenhet. Alla som håller med mig gör detsamma.