Sjöng rakt ur hjärtat

Parkinsonsjuka Tapper fick känslorna att skälva

Foto: Lina Boström Einarsson
REPETITION SOM BERÖRDE När Suzzie Tapper klev upp på scen för att repetera sin låt tystnade alla i lokalen.
NÖJE

GÖTEBORG. Hon står helt stilla på scenen.

Sjunger om att vara en spillra av sitt forna jag.

Parkinsonsjuka Suzzie Tapper framför Melodifestivalens mest självutlämnande sång.

När tonerna klingat ut torkade Suzzie Tapper sig i ögonvrån – och fick en kram av sin koreograf Tine.

Suzzie Tapper, 48, har i flera år kämpat mot Parkinsons sjukdom. Men under gårdagens repetition visade hon tydligt att hon vägrar att låta sjukdomen hämma henne.

– Man ska ju inte skämmas för att man har en kronisk sjukdom, säger hon.

Hennes inställning är påtaglig – även på scenen.

När sångerskan genomför årets första schlagerrepetition står hon för Göteborgs mest känslofyllda framträdande.

Handen darrar

Under sången börjar Suzzies hand att darra. Och hon låter den göra det.

Ingen säger ett ord.

– Det går lite upp och ned beroende på var jag befinner mig med medicinerna. Jag tar dem var fjärde timme och de börjar gå ur efter tre och en halv. Då kan jag få en svacka och börja skaka eller få svårt att gå, säger hon.

Den samlade journalistkåren, som tidigare har stojat och applåderat varje framträdande, är knäpptyst under hela hennes sång. Allas ögon är riktade på Suzzie Tapper, och alla tar in varje ord hon sjunger. Sångerskan står rakt upp och ner och berättar genom sin musik. Gör liknelser till att vara en vingklippt fågel, och konstaterar att kärleken till pojkvännen Johan har gjort att livet fått en andra chans.

Men när meningen ”Du bär mig när jag inte orkar gå” kommer i låten är det inte bara publiken som berörs.

– Just den meningen har jag svårt för själv. Det kanske blir för tydligt för mig själv också, säger Tapper.

Kramas på scen

Efter framträdandet skyndar koreografen Tine Matulessy upp på scenen. Kamerorna släcks och de båda kvinnorna kramas.

Länge.

Och journalistkåren säger fortfarande inte ett ord.