Jag glömmer aldrig Ranelid

NÖJE

Så kom äntligen det lilla barnet! Klockan 17.05 den fjärde juli 2009 blev jag och min fästmö Amanda föräldrar till en liten flicka. Hon ska heta Charlie Schulman, vilket låter som Charlie Norman och det är inte så dumt, för vår dotter har utsökta piano fingrar som hon varsamt och med grace placerar över sitt huvud när det är dags att sova. Och sover gör hon, mest hela tiden faktiskt. Och dricker mammas bröstbrygd. Hon drivs av dessa två begär – sömn och mat. Hennes tillvaro kretsar kring dessa två saker. Men under en liten stund om dagen, aldrig mer än 30 minuter lång, befinner hon sig i ett tillstånd där hon varken är hungrig eller trött. Då ligger hon bara, lilla Charlie, och gör just ingenting. Betraktar lite avmätt detaljer i taket. Blinkar till när någon drummel tappar något i golvet. Undersöker sina händer. Nyser, upptäcker att det är något man gör som människa, och söker vidare med blicken i rummet. Och så vänder hon sig mot mig. Hon tittar på mig lugnt och stilla. Begrundar mig i all min uselhet.

Det är en vuxen blick, om hon öppnar munnen tror man att det ska komma fullständiga meningar. Det är en uppfostrande blick, jag är barnet och hon är den vuxna. Och hon flackar inte med den, viker inte undan, hon bara tittar och fortsätter att titta.

Det är en blick som säger: Jaha. Så du ska vara min pappa. Jag måste säga att du inte övertygat hittills. Och jag inser att hon äger mig fullständigt. Jag förstår att den här lilla människan styr mitt liv nu och hon kommer att fortsätta göra det tills den dag jag dör. Det är skrämmande att få barn. Men också underbart. Man vill berätta för hela världen att man blivit pappa. Man gör det också, berättar för hela världen.

Jag är säkert inte ensam om att skicka sms till hela min telefonbok en timme efter att barnet kom. Jag tänkte inte så mycket på det, jag skrev några rader om vikt och längd och alla mår bra och så skickade jag till ALLA. Ingen ska missa det här, alla ska veta att jag är pappa! Det var först när svaren trillade in som jag funderade på vilka jag hade skickat till. Jag har sparat så underliga nummer. Kristi Brud fick ett sms, till exempel.

Det kändes lite märkligt, så där i efterhand, att meddela Kristi brud att man blivit pappa. Hur som helst.

Svaren ramlade in, en efter HÄRLIGT och BRA JOBBAT och HÄLSA AMANDA. Alla var så glada. Alla svarade, men ingen ringde. Och det kan man kanske förstå, inte vill de störa mitt i denna privata eufori, nä, bättre att skriva ett snabbt sms och höras lite senare. Så tänkte alla.

Utom Björn Ranelid. Han ringde 30 sekunder efter att jag skickat iväg mitt mass-sms. Blodet på Amandas mage hade inte torkat förrän Ranelid ringde.

Jag känner inte Ranelid särdeles bra. Vi har träffats två gånger. Den ena gången bestämde vi att jag skulle intervjua honom och den andra gången intervjuade jag honom. Jag blev så häpen när jag såg hans namn på displayen att jag glömde svara. Men jag lyssnade av svararen efter en stund. Ranelid ville ringa och gratulera. Han ville meddela: att bli förälder är ett MIRAKEL, att det går utöver allt i livet, att allt annat synes vara fåfänglighet och bländverk vid sidan av faderskapet. Så sa han och så lade han på luren. Och jag och Amanda lyssnade och kanske fnissade vi lite åt högstämdheten i det hela. Men jag tänkte på det sen. Hur fint det var. Ranelid ringde upp helt utan någon dold medieagenda. Han ville bara gratulera och sjunga föräldraskapets lov. Jag har glömt bort alla gratulationssms. Men Ranelids samtal glömmer jag aldrig.