”Jag förstår att man tröttnar på min familj”

Linus Wahlgren om dryga skådespelare, karriärens lågpunkt och hur det känns att spela – sig själv

Foto: PETHER ENGSTRÖM, LARS HEDELIN
Lika som bär.
NÖJE

Han vill inte förknippas med sitt efternamn och säljer smaskiga historier om systern Pernilla Wahlgren till skvallertidningarna.

I fejkdokumentären ”Scener ur ett kändisskap” driver Linus Wahlgren, 32, med mediebilden av familjen Wahlgren.

– Jag är trött på att bli bedömd i en klump och inte utifrån mig själv, säger han.

Foto: Foto: Pether engström
”Jag försöker inte bli en kändis och baka sockerkringlor i Veckorevyn”, säger Linus Wahlgren.

Tänk er scenariot:

Linus Wahlgren står tillsammans med två kollegor på premiären för en lättsam film. Birollsinnehavaren berättar hur han/hon har ett extrajobb för att få ihop till hyran, varpå den etablerade skådespelerskan tittar på Linus och säger:

– Det är bra, då slipper du stå och förnedra dig på en privatteaterscen. No offence.

Linus blir mållös, men inte förvånad.

– Jag stör mig något så gruvligt på sådana människor, jag blir rent ut sagt förbannad. Den här attityden är vanlig, teater- och filmbranschen är en stor sandlåda. Jag har bråkat med många skådisar om det här.

Driver med familjen

Med fejkdokumentären ”Scener ur ett kändisskap” driver han tillsammans med regissörerna Christopher Panov och Christian Eklöw om synen på ful- och finkultur.

Och med bilden av familjen Wahlgren.

Fars- och musikalartisten Linus Wahlgren har tröttnat på att vara den lille söte i familjen Wahlgren och försöker blir en riktig skådespelare på Dramaten via skådespelaren Jonas Malmsjö. Men det går inte riktigt som han har tänkt sig.

I filmen spelar alla en skruvad version av sig själva. Inte minst Linus.

– Vi håller oss rätt nära verkligheten. Nästan allt i filmen har hänt men vi har skruvat till det. Jag har till exempel inte ringt upp Hans Shimoda och sålt grejer om min syster.

”Jonas är briljant”

Jonas Karlsson, Ola Forssmed, Kim Sulocki, Jonas Malmsjö, Örjan Ramberg och systern Pernilla Wahlgren är några som medverkar.

– Jonas Malmsjö var den första vi hörde av oss till och han var helt lyrisk, det var det roligaste han hade läst. Jonas är briljant. Sedan blev det snöbollseffekt, fler och fler sa ja. Det var förvånansvärt få som tackade nej. Folk spelar sig själva rakt igenom.

Hur reagerade familjen på handlingen?

– Det får du fråga dem. Men Pernilla och mamma är ju med i korta scener, så förhoppningsvis tyckte de att det var kul.

Hur har ditt efternamn hindrat dig i karriären?

– Jag har inte gjort så mycket dramatisk teater eller film, eller karaktärsbaserade roller. Kommer man från familjen Wahlgren blir man bedömd i en klump, inte utifrån sig själv. Alla sjunger, dansar och är jämnt glada. Jag förstår att folk tröttnar på familjen.

Linus Wahlgren fortsätter:

– Jag ska inte klaga, jag har haft jobb hela tiden. Men det är svårt att stå för sig själv. Det är jag trött på.

Varför är Wahlgren-klanen så intressant då?

– Ja, vet inte. Jag är rätt trött på mediebilden av vår familj, jag är på trött att se mitt ansikte i en julgranskula eller i ett familjeträd i tidningarna när jag inte har bett om det.

”Dumma kommentarer”

Vad är poängen med filmen?

– Att man ska lära känna en person innan man dömer och att ingen genre är ”finare” än någon annan. Det är klart att jag har fått dumma kommentarer av regissörer och producenter. I Sverige delar vi upp folk i fack. Här är det fult att vara bred och kunna mycket. ”Ibland är det skönt att vara lite hajmat”, sa Stellan Skarsgård en gång. Man behöver skoja till det ibland. Jag skulle tröttna på att bara spela Strindberg.

Hur ser du på kändisskapet?

– Jag ser mig inte som en kändis. Jag blir knappt igenkänd på gatan om inte någon förväxlar mig med Niclas efter ”Let’s dance”. Jag försöker inte bli en kändis och baka sockerkringlor i Veckorevyn. Dels tror jag att det rätt ointressant att se mig så och dels känns jag mig obekväm i de situationerna.

Du syns inte lika mycket som syskonen...

– Är du artist marknadsför du dig själv. Eftersom jag riktar mig mer mot film och teater tror jag att det krockar att sitta och marknadsföra mig själv. Det gör jag i och för sig nu, men jag gör det för att sälja en film. Som skådespelare är det en balansgång att inte sälja sig själv för mycket.

”Tragisk människa”

Hur var det att spela dig själv?

– Väldigt kul. Min karaktär Linus är ju en tragisk människa. Så desperat att bli omtyckt av alla och går så långt att uppfylla en dröm.

Har du haft några dippar i karriären?

– Ja, när jag pratade med en regissör som sa att ”du borde inte göra så mycket musikal om du ska bli skådis”. Under ett helt år tackade jag nej till alla sådana förfrågningar. Men jag fick inte fler erbjudanden för det. Jag tänker inte ändra på mig för att vissa ska acceptera mig. Men vem vet – jag kanske aldrig mer får en roll efter den här filmen.

Han skrattar.

ARTIKELN HANDLAR OM