Persbrandt får mig att stamma

NÖJE

FURILLEN, GOTLAND. Jag sitter med min fästmö Amanda på ett hotell av det allra märkligaste slaget. Det heter Furillen och ligger i norra Gotland. Det ser ut som en industriarbetsplats två år efter att Bomben slog ner. Allt tycks ha övergivits blixtsnabbt. Jag ser en stor räls som går ut mot vattnet och sedan försvinner i djupet. Jag ser ett sandtag lite större än en fotbollsplan där grävskoporna stannat i rörelsen. Det är superdeisgn och icke-design på en och samma gång. Det är mycket speciellt, det måste jag säga, och jag sitter där på uteserveringen och dricker en kaffe och äter en kaka och funderar på vad det är för typ av människor som väljer att bo här egentligen.

”Blåser det för mycket här eller fungerar det att sitta här?”

Det är Micke Persbrandt som frågar. Han släntrar in bakifrån och när jag säger släntrar så menar jag verkligen släntrar. Han går liksom bakåtlutat, som slutet på en parentes, slänger med benen som om de vore en smula bedövade. Drar handen genom håret och så tittar han vänligt på mig för att få svar på sin fråga. Och jag blir så perplex att jag bara säger ”e” en stund. Jag säger ”eeee” och sen tittar jag upp på honom och så säger jag ”eee” igen och så tystnar jag.

Det finns egentligen bara två svenska, nu levande människor som kan få mig ur balans så till den grad att jag inte längre kan prata. Den första är Zlatan. Jag sprang rakt in i honom på en nattklubb för några månader sedan och där stod jag sedan en ganska bra stund och sa ”eee”. Och den andra är alltså Micke Persbrandt som jag nu alltså träffar för första gången på en uteservering på ett egendomligt hotell på norra Gotland.

Persbrandt upprepar frågan, det där om vinden, om det blåser för mycket, om man kan sitta här ute och jag svarar till slut: ”Ja, ja... JA! Det blåser inte alls mycket just här.”

Och Persbrandt ler och sätter sig vid ett av borden. Och plötsligt känns allt mellan mig och Amanda så fruktansvärt ansträngt. Vi kan inte prata med varandra på ett vettigt sätt längre. Det stakar sig för oss. Vi pratar inte, vi spelar teater. Det är inte uttalat oss emellan, men vi vet båda om det. Vi varken lyssnar eller pratar. Vi bara håller ett samtal levande så att inte Persbrandt ska förstå det som är allt för sant – att allt vår fokus ligger på honom. Flosklerna oss emellan bryter ut i snabbare takt, det hela tar en panisk nivå, vi pratar om att det var väl för skönt att det blev lite bra väder här nere äntligen, och så kastar vi vilda blickar i lönn mot Persbrandt. Vad gör han, vad säger han, vad äter han vad dricker han? Med sig har Persbrandt en hund. En stor sak, ser farlig ut. Hunden är inte kopplad och när den kommer nära vårt bord ropar Persbrandt att ”han är inte farlig, han vill bara kela” och jag låtsas avbryta ett samtal som knappt existerar och jag ler och säger ”ingen fara”. Persbrandt talar med den där hunden som han talar med Erland Josephson på Dramaten. Han ar-ti-ku-le-rar varenda ord. Micke Persbrandt måste vara den ena människan på jorden som är melodramatisk mot en hund.

Plötsligt kommer en kastvind. Den tar med sig några papper från Persbrandts bord, som han släntrar efter, ja, jag säger släntrar. Och så tilltar vinden, det blåser ganska hårt. Vi fixerar saker och ting på våra bord och väntar på att det ska gå över, men det går inte över och plötsligt drabbas jag av sådan oerhörd skuld. Jag sa till Micke att HÄR FINNS INGEN VIND, och plötsligt blåser det som satan och helvete. Det är alldeles som om vinden är mitt fel. Om han förlorar viktiga papper så är det mitt fel. Om han förlorar sin LUGN OCH RO, så är det mitt fel. Varför kunde jag inte nöjt mig med att säga ”eee” och sedan hållit min käft? Jag finner ingen annan råd än att vända mig mot Persbrandt och säga: ”Det blåste inte så förut.”

Det blåste inte så förut.

Det. Blåste. Inte. Så. Förut.

Vilken jävla idiotisk sak att säga.

Persbrandt samlar ihop sin hund och vänder in igen.

Och kvar sitter jag med skam och skuld och dystra tankar. Inåt sett. Utåt sett har jag knappt märkt att han varit här.