Tillbaka till Änglagård

Nöjesbladet följde med under inspelningen av den efterlängtade uppföljaren

1 av 13 | Foto: Kai Rehn
Tillsammans igen - Efter 16 år är gänget åter samlat för att spela in en tredje film av "Änglagård". Både kända och okända ansikten dyker upp i den tredje filmen i serien, som har premiär på juldagen.
NÖJE

ULRICEHAMN. Mer än två miljoner svenskar har sett Änglagårds-filmerna.

Nu är Colin Nutley, Helena Bergström, Rickard Wolff och de andra i gänget samlade för att spela in en tredje film.

Nöjesbladet har exklusivt hängt med bakom kulisserna – där glädjen över att ses efter 16 år blandas med sorgen över skådespelarna som inte längre finns kvar.

Södra Vångas Missionshus, 18 km utanför Ulricehamn. Första dagen av två då man filmar begravningskaffet efter att Rut Flogfält har förts till sin sista vila börjar närma sig sitt slut.

Skrev ett minnestal

På ett bord mitt i rummet står ett porträtt av henne.

Viveka Seldahl, alltså.

Hon som privat levde och fick barn med Sven Wollter och som gick bort alldeles för tidigt på grund av cancer, 57 år gammal, i november 2001.

Och som också spelade hans hustru i Änglagårds-filmerna.

Hur skulle hennes död hanteras, när det nu skulle göras en tredje film?

– Vi har förstås pratat genom det här, Colin och jag. Vi hade inte bara kunnat glida över det, det hade blivit falskt och konstigt. Jag hade inte kunnat spela det om vi hade engagerat en ny Rut Flogfält. Vi var överens om att det ärligaste sättet att tackla detta, var att begrava Rut i filmen. Det blir också ett slags äreminne över Viveka och hennes insats i filmerna, säger Sven Wollter.

Själva begravningsscenen är redan inspelad och preliminärt ihopklippt. Nöjesbladet har tjuvkikat. En stark och mycket gripande scen.

– När vi spelade in detta, fanns det en smärta i mig, hos alla tror jag, då Reine, som prästen, hade skrivit ett minnestal till Rut som var så fantastiskt bra, säger Sven.

Nu eller aldrig

– Jo, prästen hade ju en speciell relation till Rut, men det är klart det handlar om mitt förhållande till Viveka också, säger Reine Brynolfsson.

– Det känner man ju, säger Sven, och berättar att ögonblicket då han som Axel Flogfält går fram till kistan för att säga några ord, var jobbigt:

– I mitt system, då flöt det lite grann ihop, Viveka och Rut.

Planerna på att avsluta Änglagårds-historien hade funnits länge i Colin Nutleys huvud, men tog fart på allvar när han, hustrun Helena Bergström, Rickard Wolff och Sven Wollter jobbade ihop med ”Cabaret” på Stockholms Stadsteater för två år sedan. Då blev det: nu eller aldrig.

Pengar ingen drivkraft

Colin säger att SF (Svensk Filmindustri) och TV4 omedelbart var intresserade, men han blev lite chockad över att det inte verkade handla så mycket om filmen i sig, som om de skulle kunna tjäna eller förlora pengar på den. Eller få höga tittarsiffror.

– Pengar har aldrig varit min drivkraft. Och jag bestämde mig omedelbart för att INTE göra filmen om inte alla ville vara med. Mest nervös var jag för Tord Peterson. Varför skulle han, 84 år gammal, vilja ställa sig framför kameran igen? Men det är det underbara med skådespelare. De vill fortsätta att låtsas vara någon annan till den dag de dör. Tord är fantastisk i filmen, säger Colin.

Tillbaka i Södra Vånga Missionshus. Under de två dagar som man spelar in scenen med begravningskaffet ska det föreställa vinter – men utomhus är det två av sommarens absolut varmaste dagar. Ett tjugotal statister svettas i pauserna. Sminköserna får torka och torka. Sven Wollter kramar (!) en stor fläkt mellan tagningarna.

”Bloody Johan Falk”

Hans rollfigur Axel Flogfält står i centrum även på begravningskaffet, då han bjuds på en stor överraskning i en av scenerna och reagerar starkt på det. Vid en av tagningarna råkar Jakob Eklund skymma Sven Wollter lite för mycket.

Jakob Eklund.

– One more time. Jakob fucked up the shot! skriker Colin Nutley.

Fast det är inga sura miner. När Jakob passerar regissören för att piffas till av sminkösen, säger Colin, skämtsamt:

– Bloody Johan Falk.

Just de dagar när Nöjesbladet är med är lite speciella; det är första gången hela gänget är samlade under den här inspelningen.

När Helena Bergström och Rickard Wolff dyker upp vid Södra Vångas Missionshus, trots att deras rollfigurer Fanny och Zac inte är med i scenen, blir det ett varmt mottagande. Många av statisterna var med redan i de första två filmerna.

– Vi har alltid fått ett så otroligt varmt mottagande här i bygden, det är som att vi blivit en del av den, säger Rickard Wolff.

– Världskändisar i Ulricehamn, skämtar Helena Bergström.

Dessa två kvällar blir det rätt sena nätter när man drar minnen och berättar vad som hänt varandra i livet sedan sist, för sexton år sedan.

– Det var sådan glädje. Vid ena bordet satt några och berättade tunga historier om föräldrar som gått bort och där satt folk och grät. Vid andra bordet satt folk och asgarvade. Vi kom ju alla så nära varandra, inte bara för att filmen blev så stor, utan för att det var en sådan kamp, så mycket ekonomiska ­bekymmer under inspelningen, ­säger Helena.

Informell ledare

– Vi hade inga pengar helt enkelt, säger Colin, som fick sätta sitt hus som säkerhet för att kunna avsluta inspelningen av första filmen.

– Att göra den här tredje ­filmen är som ett slags spa för oss, lite plåster på såren, när vi har blivit medelålders, säger Helena Bergström.

Både i filmen och vid sidan av kretsar mycket kring Sven Wollter.

– Sven blev sedan snabbt en slags informell ledare för skådespelarna och det skapade en enormt fin stämning, säger regissören.

Sent den andra kvällen sitter Jakob Eklund och Jan Mybrand och berättar historier om Sven Wollter. Precis som i stort sett alla svenska skådespelare, är de väldigt bra på att imitera honom. Rosslande brumbrumröst och göteborgsk dialekt.

Men det är gjort med enorm kärlek. Han har genom åren först varit deras idol och förebild, sedan stöttande mentor, numera vän och kollega.

– Och så ­Viveka?…, suckar Jakob Eklund, när han tänker på den saknade kollegan.

– Häftig är egentligen fel ord i sammanhanget, men … hennes ­begravning är bland det häftigaste jag varit med om. Så vackert arrangerad, så känslosamt.

Ernst Günther saknad

Ernst Günther (1933-1999) är förstås också djupt saknad. Hans och Tord Petersons bröder Gottfrid och Ivar är två klassiska figurer i den svenska filmhistorien.

Colin Nutley minns att han var lite rädd för att ens fråga Ernst Günther om han ville vara med. Med sitt stora skägg hade han ofta fått spela burdusa figurer.

– När jag sedan ringde och frågade om han gillade manus och kunde tänka sig att vara med, blev svaret: Ja, om jag får ta med mig hunden till ­inspelningen.

– Jag tror att han på ålderns höst tyckte om att spela en rollfigur som blev så omtyckt. Hans son ringde och sa: Colin, kan du inte göra något mer med pappa? Han mår så bra just nu. Jag fixade en reklamfilm för öl. Han fick 50 000 kronor för att säga: Jag har aldrig förstått mig på folk som bara frågar efter en öl, säger Nutley.

Vi som var med på världspremiären av ”Änglagård” på Göteborgs filmfestival för 18 år sedan, glömmer det aldrig. Skratt och tårar under hela filmvisningen. Sedan tio ­minuter långa applåder, som efter en rockkonsert.

Dottern har stor roll

Både den och uppföljaren blev gigantiska publiksuccéer. Men filmvärlden har förändrats. Att nå en miljon biobesökare en tredje gång, det är som Colin Nutley säger ”bara något man kan hoppas på”.

Han är redan förberedd för medias attacker. För att han gör en tredje film, för att dottern Molly, 15, har en stor roll, för att nya filmen kanske ”bara” ses av 200?000 personer på bio.

Å andra sidan får han styrka av att möta ”vanligt folk” på gatorna i Stockholm.

– Två, tre gånger om dagen tackar folk för den och den filmen. Och de har i åratal frågat om en tredje Änglagårds-film.

Sven Wollter är också övertygad om att publiken finns.

– Har faktiskt inte hört någon som sagt: Ska ni suga på den karamellen igen? I stället låter det: Vad kul att ni gör en tredje film.

”Änglagård 3” har svensk biopremiär på juldagen.

FAKTA

4 röster om filmerna

Maria Lundqvist, ny i filmserien, som hustru till Per-Ove:

– Filmerna hade en alldeles egen ton, inte det där svenska lagom. Jag tycker det är unikt att jobba med Colin, han älskar skådespelarna och deras sprängkraft.

Ing-Marie Carlsson, som spelar Eva:

– Colins filmer fångade någon slags svensk folksjäl. Självklart ville jag vara med igen. Vilka skådisar får möjligheten att göra samma rollfigurer under tjugo år i en så här bra historia?

Lindy Larsson, ny i filmserien, som spelar en lärling hos prästen:

– Jag var 16 när ”Änglagård” slog ned som en bomb. Den var stor för min generation. Jag hade precis börjat en teaterlinje och lekte ibland Zac (Rickard Wolffs rollfigur) på rasterna. Jag är starstruck, bara att vara här.

Tord Peterson, som spelar Ivar, förklarar filmernas popularitet:

– En engelsman kom hit och talade om vad Sverige och svenskarna är. Och vackra naturbilder, sådant man normalt inte ser på film.

I backspegeln

Så många + fick de tidigare filmerna i Nöjesbladet:

Änglagård
Biopremiär 21 februari 1992

Änglagård – andra sommaren
Biopremiär 25 december 1994

Colin Nutley om...

...när Ernst Günther rakade av sig skägget:

– Jag sa till make up-kvinnan: Raka av det nu, halva ansiktet direkt, innan han ångrar sig, säger Colin, och fortsätter:

– Han såg ju plötsligt ut som en snäll bebis i ansiktet. Jag tror att han på ålderns höst tyckte om att spela en rollfigur som blev så omtyckt.