Jag har slutat försöka förstå Håkans storhet

Nöjesbladets Zandra Lundberg om den galna Håkan Hellström-hysterin

Foto: THOMAS JOHANSSON
Va? En falsksjungande mupp med flottigt hår. Älskar inte alla mig?
NÖJE

Jag har ansträngt mig för Håkan Hellström för sista gången.

Nu slutar jag sjåpa mig.

Zandra Lundberg.

Jag står på ett dansgolv omgiven av människor som hoppar och vrålsjunger till Håkan Hellströms ”Ramlar”.

Det kokar.

Jag har inte sett folk så engagerade på ett dansgolv sedan det ordnades mass-zumba på Åland och motionsformen var ny och het och hårdlanserades på tv-shop och 300 småtjocka kvinnor samlades för att jävlar anamma bränna fett tillsammans.

Patetisk som jag är försöker jag mig på några ”moves” till Håkan och eftersom alla verkar kunna texten mimar jag också. Det ser så klart inte klokt ut.

Min kompis tittar roat på mig och skakar på huvudet. Hon vet att jag inte kan med Håkan Hellström. Jag försöker bara ge honom ett sista desperat försök.

Nej, jag har aldrig kunnat med Håkan.

Och jag är så in i döden less på att inte kunna med honom.

För tydligen har ju jag missat det största och vackraste och finaste och ödmjukaste och mest äkta och mest underbara och mest allting av allt bra musik-Sverige haft och förmodligen någonsin kommer att ha.

Som min musikkunniga kollega sa: ”Det känns som om det är något omänskligt med människor som inte gillar Håkan, min uppfattning är att de är kallare än andra.”

Jaha. En sådan vill man ju inte vara. Samtidigt är det någonting obehagligt med att ty sig till den stora massan. De som har rätt. De som fattat storheten.

Jag menar: de som släpar sig till kyrkan varje söndag tycker säkert att jag är en idiot och en aktiv syndutövare som sover ruset av mig och inte fattat grejen med Gud. Men inte är jag väl omänsklig för det?

Det är så allvarligt när det kommer till just den här sjömanskostymen. Ett nedlåtande ord skymfar i ett svep alla hundratals Håkan-fans som stått på hans konserter och lipat och FÖRSTÅTT honom. Men alltså, hur många läppstiftade tanter har inte snyftat till Michael Bolton? Hur många Kenzor där ute har inte bölat till Tokio Hotel?

Min kollega spänner ögonen i mig och säger ”vad du än gör, skriv inget illa om Håkans röst”.

Herregud, det är ju inte så att 8 000 barn i Somalia vägras dricksvatten för att jag tycker att han är en falsksjungande förvirrad mupp med flottigt hår?

Om det skulle vara så – då skulle jag hålla käften och fortsätta sjåpa mig på dansgolvet.

Nu gör jag det inte.