Kurt Cobain satte posörerna på plats

Nöjesbladets Jon Forsling om sin stora idol Kurt Cobain

1 av 2
NÖJE

■ ■ ”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.

■ ■ Men ordet brukade betyda något annat.

■ ■ Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler. I dag: Jon Forsling om Kurt Cobain.

Jon Forsling.

Jag ser löpsedlarna och en del av mitt hjärta dör.

Ja, det låter melodramatiskt.

Men det var så det kändes på förmiddagen den 9 april 1994, när jag gick förbi en Ica-affär i Uppsala och såg orden ”Kurt Cobain” och ”död” och ”självmord”.

Kurt var ju den jag ville bli. Ingen förebild, ingen ”idol” i vanlig bemärkelse – den jag fysiskt ville bli.

Jag bar hans rutiga flanellskjortor. Jag vårdade mina blonda page-lockar så att de skulle se så kurtiga ut som möjligt. Jag skrev massvis av låtar som var direkt snodda ur Nirvana-skolan: lugna, melodiska verser följda av vrålade refränger med skenande trummor och mycket cymbaler.

Självömkande texter utan någon som helst röd tråd.

Jag anammade hans dåliga sidor och gjorde dem till mina egna. Den elitistiska nihilismen som lyste igenom i hans intervjuer, de ständiga sarkasmerna och den – låt oss kalla ett äpple ett äpple – smått människo­fientliga attityd som genomsyrade hela vår generation, den famösa ”Generation X”. Allt som var hans blev mitt.

För man skulle ju inte vara för glad. Inte för oförställd. Världen skulle ses genom ett luttrat, självmedvetet prisma, åsikter skulle viskas med ett syrligt leende.

Så levde Kurt Cobain. Att vi var så tröttsamt ironiska var inte bara hans fel – så klart – men just ­ironin står som hans mörkaste ­eftermäle.

Det ljusaste är resten av det han lämnade efter sig.
 

För det gäller att komma ihåg hur hårdrocksvärlden såg ut innan Nirvanas andra album ”Nevermind” släpptes den 24 september 1991. Vi kids matades med dynga som Warrant, Extreme, Skid Row och Trixter. Guns N’ Roses hade gått från att vara en frisk, uppkäftig fläkt till ett dåligt, Elton John-influerat skämt; Axl Rose hade gått från att vara vår generations röst till vår ­generations pajas. Metallica släppte ”The black album”, en kommersiellt framgångsrik men oerhört trist skiva. Här i Sverige ändrade Conny Blomquist i Electric Boys namn till Conny Bloom och hajpade band som Swedish Erotica skrev texter om Hollywood och försökte se ut som Mötley Crüe.

Alla låtsades vara något de inte var.

Alla poserade.

Jag satt på vischan utanför uppländska Tärnsjö och kände hur förvirringen drog genom mitt huvud som en elak vind. Jag stod framför spegeln med bandana och läppstift och mimade till Poison-låtar.

Jag skrev misogyna Axl-låtar om ”fucking bitches”. Jag följde ­Conny Blomquists exempel och Hollywoodifierade mitt namn till Jay Jay Forss. Jag visste inte om det, men jag längtade efter ett band som ­betydde något, som kunde ta plats i min tonårsvardag och inte bara var eskapism i form av yviga Les Paul-solon och sexistiska texter.

Och så kom de.

Radion stod på i köket. Jag bredde en macka när ett riff började fylla rummet. Det var ett enkelt, barnsligt, repetitivt riff, som ett embryo av ett riktigt hårdrocksriff.  En lugn vers följdes av en galopperande refräng där sångaren skrek för fulla halsar. Jag trodde det var ett skämt. En parodi på en rocksång. Sångaren lät som en sårad pojke på fem år. Han lät också som en mycket gammal man. Jag hade aldrig hört en röst som var så naken och samtidigt så mångfasetterad.

Efter den andra refrängen upprepade gitarren sångmelodin. ”När kommer det riktiga gitarrsolot?” tänkte jag. Jag var van vid flyhänta Slash-skalor. Vad var det här?
 

Ni vet svaret, förstås. Det var en rocktrio från Aberdeen, Washington, USA, de hette Nirvana, låten hette ”Smells ­like teen spirit”. Jag fick ”Never­mind” i julklapp det året, jag slängde mig över ­”Incesticide” och ”In utero” när de kom och jag stod längst fram på Nirvanas första och enda Sverigekonsert, på Sjöhistoriska muséet i Stockholm den 30 juni 1992.

Jag var sjutton år. I dag är jag trettiosju. Hur hade mitt liv sett ut om Kurt inte hade kommit in i det när jag var som mest formbar?

Fattigare, antagligen. Men mer än så: jag hade haft svårare att hitta­ marken under fötterna. Svårare att hitta min egen röst. Kurt Cobain var en skitig nagel som punkterade­ den förvirrade drömvärld jag hade­ levt i. Han lärde mig att ta plats i den riktiga världen. Jag kunde ­sluta låtsas vara Jay Jay.

Det var okej att bara vara Jon.
 

På Foo Fighters senaste skiva finns en låt som heter ”I should have known”, där sångaren – och den före detta Nirvana-trummisen – Dave Grohl förebrår Kurt med orden ”I cannot forgive you yet”.

Jag förstår honom. En del av mig har inte heller kunnat förlåta Kurt för att han valde att stoppa en hagelbössa i munnen och blåsa ut sin hjärna. Jag hade behövt hans sånger när jag gick in i mitt 20-tal. Och mitt 30-tal.

Jag gick hem och la mig och sov den där dagen, den 9 april 1994. Jag sov sexton timmar i sträck. När jag vaknade knäppte jag på bandspelaren bredvid sängen. En Nirvana-kassett satt i, låten ”Milk it” från ”In utero” började spela.

– Look on the bright side is suicide, vrålade Kurt.

Utanför mitt fönster försökte en ny dag gry.

Den lyckades så där.