Svettigast någonsin

Springsteen har sällan jobbat lika hårt för att visa att allt det här tillhör den otroliga publiken

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
BRILJERAR I BÖRJAN – OCH SLUTET Bruce Springsteen och The E Street Band spelade i 3 timmar och 42 minuter inför rekordpublik på Ullevi i Göteborg. Konsertens första tredjedel innehåller låtar som ”My City of Ruins” och ”Spirit in the night”. Det är då – och i slutet – det är som bäst, tycker Aftonbladets recensent Markus Larsson.
NÖJE

Konserten har tre ­delar.

Den första kulminerar i en enorm ”My city of ruins”.

Den andra är en svacka.

Och den tredje är stundtals oförglömlig.

Vissa stunder dröjer sig kvar längre än andra.

Och frågan är om inte ”My ­city of ruins” är den långa konsertens absoluta höjdpunkt.

Jag skulle gärna ha stannat kvar i den gospelvärmen. Man saknar låten så fort den är över. Man önskar att den hade fått ­fortsätta i tio minuter till.

”My city of ruins” skrevs ursprungligen med Asbury Park, New Jersey i åtanke.

Den slitna och fattiga staden har alltid har haft en central plats i Springsteens liv och karriär. Det var på den stadens klubbar som ryktet om The E Street Band verkligen började växa, det var där som grunden för världens största lilla barband lades.

Balladen har bytt skepnad

Men i början av 2000-talet gick Asbury Park på knäna. Och meningen var att ”My city of ruins” skulle ge invånarna nytt hopp och självförtroende.

Ett tag var också balladen den självklara psalmen efter terrordåden i New York. Men just nu, på den här turnén, är den något annat.

Just nu, på den här turnén, handlar ”My city of ruins” om E Street Band. Eller rättare sagt om de medlemmar som har försvunnit och aldrig kommer tillbaka.

Springsteen behöver inte nämna Clarence Clemons när han presenterar bandet. Det räcker med att han nynnar på Curtis Mayfields ”It’s alright” med slutna ögon och ropar ”Are we missing anybody?”.

130 000 händer i luften

Alla förstår ändå. Stämningen är lika familjär och intim som en begravningsmottagning för släkt och vänner.

Och slutet av ”My city of ­ruins”, ett dånande southern soul-klimax framför över 130 000 uppsträckta händer, är osannolikt starkt och förlösande.

När sedan en pånyttfödd och makalös ”Spirit in the night” surfar fram på svallvågorna efter ”My city of ruins” börjar man tro att Springsteen börjar bygga upp en fempluskonsert igen.

Vad kan egentligen gå fel?

Ganska mycket, visar det sig.

Den långa konserten byter karaktär och atmosfär flera gånger. Och det som följer är en överraskande lång och förvånansvärt ojämn svacka.

Som Per Bjurman säger mitt i spelningen:

– Undrar hur många som gick hit i dag och tänkte: bara jag får höra ”Darlington county”?

Jag skulle även vilja lägga till ”Johnny 99”, ”Shackled & drawn”, ”Murder incorporated” och ”Working on a highway” i den frågan.

Jag kan förstå samtliga låtval. Allihop passar in i den historia som Springsteen vill berätta från scen och på senaste skivan ”Wrecking ball”.

Men det finns, minst sagt, betydligt starkare alternativ som kan skildra den senaste ekonomiska depressionen i USA.

Svettiga extranummer

E Street Band botar i alla fall konsertens lågkonjunktur. De tar sats via ”Drive all night” och ”Badlands” och levererar bland de svettigaste extranumren jag sett.

Många låtar mot slutet är väntade och obligatoriska, men Springsteen har sällan jobbat lika hårt för att visa att det här, allt det här, tillhör den otroliga publiken.

Det är deras förtjänst att Ullevi-konserterna blir unika. Det är deras stöd och kärlek och uppskattning som är viktigast.

Alla lampor i arenan tänds upp efter ”We are alive” och släcks inte förrän konserten är över. Det känns, bland annat, som att höra ”Born to run” för allra första gången igen. Och ”Twist and shout”, ”The stadium breaker”, är... sjuk.

Men traditionens makt är stor. Vissa saker förändras inte. Det är, oavsett vad belackarna tror och tänker och tycker, en naturlag.

”El clásico” levereras inte förrän dag två.

Om det nu blir en sådan den här gången ...

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
FRÄLSNING I 31 LÅTAR Bruce Springsteen spelade i 3 timmar och 42 minuter i går – bara sex minuter från sitt gamla längdrekord.

En fantastisk predikan från ­rasande tänd Boss

Hela konserten låt för låt

The promised land

Stökigt ljud som, trots att det är live känns osynkat för oss som sitter på läktaren. Men det spelar ingen roll. Publiken reagerar som om det var konsertens sista extranummer. Jake Clemons första saxofonsolo får ett hisnande mottagande.

Prove it all night

Den där avslutningen där Springsteen och Steve Van Zandt tävlar om vem ­skriker högst i samma ­mikrofon ...

Cover me

Slirig och otajt. Men numret räddas av att Springsteen kliver fram mot slutet och spöar sin gitarr.

Something in the night

Va? Den elektriska stormen som byggs upp i tre låtar går över i... den här? Redan nu? Den nattsvarta ”Darkness”-balladen är magnifik, men känns ­felplacerad.

My love will not let you down

”Tracks”-favoriten börjar få en permanent plats i setlistan. Ruggig intensitet när Nils Lofgren, Springsteen och Van Zandt samlar gitarrerna och ­kryper ihop framför Max Weinbergs trumattacker. Men var den här konserten ska ta vägen känns helt vidöppet.

We take care of our own

Första singeln från senaste albumet ”Wrecking ball” tas glädjande nog emot som en champion. Trycket är precis lika stort som ­under de mest älskade klassikerna.

Wrecking ball

Känns mer och mer som en av Springsteens allra bästa låtar. En ilsken och jublande och kompromisslös insändare om sakernas tillstånd.

Death to my hometown

En otymplig och tråkig folkkoloss. Ullevi förvandlas till en irländsk pub där ­sisådär 60 000 människor hänger i baren.

My city of ruins

Balladen har handlat om många saker genom åren. Efter terrordåden i New York blev den en hymn om sorgearbetet efter elfte september. Men på den här turnén handlar den först och främst om en person som inte står på scen längre. ”Are we missing anybody?” Ni vet vem. ”Are we missing anybody?” Han behöver fortfarande ingen presentation. ”Are we missing anybody?”. Inte ens efter sin död. ”Are we missing anybody?

Spirit in the night

”Can you feel the spirit?” ”Can you feel the spirit now?” En rasande tänd Springsteen fortsätter att predika. Övergången till historien om Hazy Davy och Crazy Janey är fantastisk. Och kvällens version av den gamla Jersey Shore-serenaden är ännu bättre.

Girls in their summer clothes

Kvällens första önskning från publiken. En söt och fyra minuter lång Beach Boys-sommar. Men jag kan givetvis tänka mig minst 100 stycken andra och mer spännande låtval.

Jack of all trades

Kasten mellan trallpop och allvar är tvära. Lysande och otäck ballad om där Springsteen gestaltar en livsfarligt desperat person som förlorat allt i den senaste lågkonjunkturen i USA. New Orleans-blåset är gnistrande vackert.

Youngstown

Konsertens mörkaste och mest politiska parti. Tung protestlåt som avslutas med att Nils Lofgren gör ­piruetter och ett långt solo som hade platsat hos Neil Young.

Murder incorporated

”Out in the street your chances are zero.” Indignationen och vreden fortsätter att vrida upp volymknappen. Gitarrerna är massiva. Men tyvärr är själva låten fyrkantig.

Johnny 99

Lång och uppsluppen och något tröttsam partyversion där bandet jammar och kören leker ”I hear a train”-visslor.

Working on a highway

Näää ... inte den här. Bruce sätter på sig en ­lustig hatt och skakar på benen som Elvis nere vid kravallstaketet.

Darlington county

I början larvar Bruce runt nere vid publiken igen till riffen från Rolling Stones ”Honky tonk women”. ­Ännu en uttjatad bagatell. Konserten befinner sig, med Springsteens mått mätt, i en svacka. Och den börjar bli lite lång.

Shackled & drawn

Har han inte redan spelat det här ståhejet? Nej, just ja. Det var ju ”Death to my hometown”.

Waitin’ on sunny day

Och äntligen svänger konserten tillbaka till flickpopmelodierna och Phil Spector-saxofonerna igen. Den kanske populäraste allsångsövningen på Ullevi i modern tid. Ett svårslaget skådespel.

Drive all night

Den stora rariteten från konserterna på Ullevi 2008 återvänder. Gärna för mig. Ibland, som i kväll när tusentals och åter ­tusentals smart phone-lampor lyser upp natten, är balladen bland det vackraste och mest romantiska och sorgliga Springsteen gjort. Heart and soul...

The rising

Sakral och mäktig arenarock.

Radio nowhere

Det slår mer gnistor om själva framförandet än ­låten.

Badlands

Extralång version som ­startar om två gånger. Måste ses. Kan aldrig beskrivas.

Extranummer

We are alive

Mexikanskt kryddad låt om hard times med mariachiblås. Magisk version som inleds med en monolog där Springsteen berättar om hur han brukade åka till kyrkogården och lägga blommor på sin mosters grav tillsammans med sin mamma och syster.

Born in the USA

”Born down in a dead man’s town ...” Stämningen börjar bli så het att den känns brandfarlig.

Born to run

Ja, jisses ...

Rosalita (come out ­tonight)

Och E Street Band slänger in en växel till i ett av sina mest klassiska extra­nummer. En virvelvind av crescendon.

Seven nights to rock

Arenaboogie där Springsteen spelar piano med huvudet och gnider gitarren mot mikrofonstativet. Med arslet. Inga konstigheter alls.

Dancing in the dark

Två tjejer bjuds upp på scen. Ena dansar med Bruce. Och den andre dansar, enligt önskemål, med ... Charlie Giordano på ­klaviatur. What the ...?

Tenth avenue freeze-out

F-ö-r-k-r-o-s-s-a-n-d-e. Den tysta minuten för Clarence Clemons, där ett bildspel om The Big Man visas på skärmarna, är den mest öronbedövande tysta minut jag någonsin upplevt.

Twist and shout

Bruce skriker: ”We cannot leave without the stadium breaker!”. Nej, hur skulle det se ut? Och risken är rätt stor att stadiumkrossen fortfarande pågår när du läser det här i din smart phone eller i tidningen. Sinnessjukt.

Bruce Springsteen And The E Street Band

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 66 018 (fullsatt och nytt ­rekord). Längd: 3 timmar och 42 ­minuter. Bäst: ”My city of ruins”, ”Spirit in the night” och ”The stadium breaker”. Sämst: Partiet där flamsiga ”Johnny 99” och ”Shackled & drawn” ingår. Plus att de inte spelar ”Rocky ground”. Fråga: Hur övar teknikerna på att ta emot Springsteens gitarrer? Ibland byter han dem genom att hiva i väg dem 15 meter...