Lowe leverar pop om känsliga män

Foto: SUSANNA FORSELL
Nick Lowe.
NÖJE

Mr Nick Lowe strör popmagi och soulvärme i luften. Det är värdigt och vackert.

I Lilla Galärparken på Djurgården, med en vykortsvy över det kungliga slottet, omringad av ekologiska viner och surströmming, gömmer sig den nya endagsfestivalen Gainesville.

Perfekt matchning

Det är en finsmakarfest i vuxenrockens tecken där Nick Lowe är klippt och skuren som dragplåster. Även utan det briljanta band han hade med sig på konserten i Uppsala i februari.

”Om någon här är konnässör av gammal musik, som jag är ­säker på att ni ladies är, kanske ni var där”, säger 63-åringen till den ganska gravt manliga publiken.

Fängslande underhållare

Den subtila entertainern är en av få som verkligen ror i land med den slitna man-med-gitarr-formeln. Han gör det med ­massor av hjärtlig värme, fängslande närvaro och pophymner om att vara en känslig man, läsa böcker eller bara sälja huset. Och precis som vanligt sjunger han som hade han en cricketboll i munnen.

”(What’s so funny ’bout) Peace,­ love and understanding” ­behandlas så vördnadsfullt att både frågan och brittens musik framstår som viktigare än ­någonsin.

Konserten

Nick Lowe

Konsert på Gainesville i Stockholm.

Bäst: ”Alison” i en ömsint version.

Sämst: Om nya rockrökaren ”Long-gone-daddy-nånting” är en fingervisning om hur Lowes nästa album kommer att låta.

ARTIKELN HANDLAR OM