Aftonbladet
Dagens namn: Naemi, Naima
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet

Peter LeMarc: ”Jag kände att jorden rämnade”

Berättar om chocken vid cancerbeskedet, vännernas svek och vägen tillbaka

Han satt kolugn i väntrummet på läkarmottagningen.

Till och med hörseln verkade bra, trots alla år i replokalen.

Då kom beskedet. Läkaren hade hittat en aggressiv tumör hos Peter LeMarc.

– Jag kände att jorden bokstavligt talat rämnade under mig. Jag tänkte att jag struntar i allting, säger sångaren.

Peter LeMarc har öppnat dörren hemma i Stockholmsförorten Bagarmossen. Eller som han själv säger: ”Nu är fönstret öppet en vecka eller två, sedan stänger vi det.”

– Jag är inte typen som vill vara med i tidningarna om jag inte har en ny skiva som jag vill att folk ska veta om att den finns.

”Det är tunga ämnen”

Och där är vi nu. LeMarc är fem år efter förra ”Kärleken i tystnadens tid” tillbaka med det nya albumet ”Svag doft av skymning”. Men det är inte bara ännu ett album. Skivan, precis som den här intervjun, är djupt präglad av den svåra tid sångaren har bakom sig. Två av hans vänner har gått bort. Själv fick han cancer.

– Det är ingen cancerskiva eller sjukjournal. Den har ett tema och om man tycker att det är mörkt så får man väl tycka det. Men jag tror att det finns en sorts förtröstan och tillit i det sätt jag försöker skriva texter. Visst, det är tunga ämnen med förlust, saknad, acceptans. Men jag tror alla vuxna människor någon gång gått igenom eller mött de här jobbiga ämnena, säger Peter LeMarc.

Sjöng på begravningen

Vi sitter i husets hjärta. Andra villaägare skulle säkert framhålla köket men hos sångaren är musikrummet den pulserande mittpunkten i hemmet. Här trängs hyllmeter av cd-skivor i bokstavsordning med travar av skivboxar, hans egna guldskivor och Grammisstatyetter. I andra sidan av rummet har vinylsamlingen börjat promenera ut på golvet. På väggen hänger vad som ser ut att vara ”Sången dom spelar när filmen är slut”-hatten. Vägg i vägg ligger rummet där LeMarc skriver sina låtar.

Det var också här Peter och hans vän, journalisten Lennart Persson, brukade umgås, prata musik, lyssna på musik och planera. Som den där tanken på att de skulle åka på bokmässan tillsammans för att representera Peter LeMarcs bok ”100 sånger & sanningen bakom dem”, som Lennart gjort intervjuerna till.

Så blev det inte. I maj 2009 gick Lennart Persson bort i cancer, 58 år gammal.

– Det var den första begravningen jag sjöng på, säger Peter. Lågmält.

Allt verkade toppen

På resan hem från Malmö bestämde han sig. Nu skulle han en gång för alla göra den där hälso­kontrollen som inte blivit av.

Allt verkade toppen.

– Till och med min hörsel, säger sångaren. Jag tänkte att man ju har lite tinnitus efter alla år i replokalen. Men nej, det var inget fel på min hörsel. Jag kunde höra syrsor. Synen var kanonbra.

Peter satt i väntrummet. Inte ett dugg orolig.

Sen kom beskedet. Han hade en aggressiv tumör som måste åtgärdas genast.

– Då kände jag att jorden bokstavligt talat rämnade under mig. Det var ett tungt yxhugg att få i skallen. Jag körde hem, nästan som i trans. Som en galning. Biltjuvskörning. Jag tänkte att jag struntar i allting.

La korten på bordet

Tiden efter cancerbeskedet blev omtumlande.

– Det finns ju någon strömning i samhället om det här med att tänka positivt hela tiden och cancer är som en gåva. Du kommer att uppleva allting så annorlunda. Om du inte dör, förstås. Jag tycker det där positiva tänkandet har gått till överdrift. Som ett mantra. Jag menar inte att man ska tänka negativt, utan snarare försöka förhålla sig realistiskt till saker och ting.

I början av augusti 2010 tvingas Peter att göra något han in i det längsta försökt undvika. Redan före cancerbeskedet var en tio spelningar lång turné planerad som han nu omöjligt kunde genomföra. Sångaren som alltid väjt medierna och försökt att hålla det mest privata just privat ser ingen annan utväg än att skicka ett pressmeddelande och lägga korten på bordet.

– Jag hade ju inte tänkt berätta om det här över huvud taget. Cancer … Men det går inte att säga att jag fått en förkylning om man ställer in en turné. Då får man berätta sanningen. Det handlade inte om medierna utan om alla de som löst biljetterna.

– Innan behandlingen tänkte jag att det här ska jag väl klara av. Lite cancer ska inte hindra en turné. Det är lätt sagt i chocktillstånd. Efteråt kände jag ju att det inte fanns på kartan att jag skulle genomföra i en turné i det här skicket.

Krävdes på 400 000 kronor

Mitt i sjukdomstraumat kommer nästa smäll.

Musikerna som Peter skulle ha haft med sig på turnén vill ha betalt. Beskedet kom inte från musikerna som Peter såg som sina vänner, utan i ett brev från en advokat. I magasinet Filter berättade sångaren i somras om att han krävdes på 400 000 för den inställda turnén.

– Det var en läxa att lära sig när jag fick det här brevet från advokaterna. Jag ringde upp en av musikerna som jag kände verkligen var en kompis, en vän. Vi kunde prata om det mesta tyckte jag. Och jag får svaret ”jag kan inte prata med LeMarc nu. Jag måste skilja på LeMarc och Peter”.

– Det var en stor summa pengar och jag är inte så jävla rik. Jag är ingen som äger fastigheter, slott eller sånt. Jag har inte strävat efter det heller. Så de där pengarna det var ju, hur fan ska jag finansiera det här? Det får ju bli rättegång då. Jag såg det där framför mig.

Hur tog du det?

– Det där sänkte mig något så fruktansvärt. Det tog mig ner ytterligare några hack. Det räckte med cancern. Jag behövde inte känna att jaha, de bästa vänner jag har är det de jag kan köpa för pengar? Den där grejen fick mig verkligen att rannsaka mig själv. Vilka är mina vänner egentligen? Vilka är det som hör av sig, vilka är det som ställer upp för mig? Och vilka ställer jag upp för? Och då pratar vi ovillkorligt.

Var står ni i dag?

– Jag har fått rådet av min advokat att inte ha kontakt med dem över huvud taget. Det är det enda råd jag kan följa. Jag hade ingen advokat före det här. Jag kan inte det här juridiska mumbo jumbo-språket.

Tror du att du någon gång skulle kunna jobba med de här musikerna igen?

– Jag vet inte. Det tror jag inte. Ett tag gjorde det mig väldigt skeptisk. Jag har alltid varit, tycker jag i alla fall, öppen och spontan. Trollet i käften det går och jag gör aldrig någon skillnad på Peter och LeMarc. Jag är alltid Peter. Jag kan inte se mig som någon LeMarc och inte som någon kändis heller, för det är jag inte. Jag vill inte vara det och motsätter mig begreppet. Jag avsäger mig det. Jag menar allvar. Det jag gör är att skriva sånger.

Gradvis acceptans

2010 blev ett mörkt hål för LeMarc. Han låg hemma i Bagarmossen och kunde inte göra så mycket mer.

Till slut kom vändningen.

– Någonstans finns det väl en tanke med livet och att man fyller det med något som känns meningsfullt. För mig är det att skriva sånger även om det absolut inte är terapeutiskt. Så någon gång våren 2011 sa jag till mig själv ”kom igen nu Fransson, nu sätter du igång klockan nio i morgon bitti”.

”Memphis i himlen” var första låten som skrevs. Tankarna efter att ha förlorat vännen Lennart Persson hade snurrat länge i huvudet och sången tog lika lång tid att skriva klart som den tog att spela. Han fortsatte jobba. Högen med färdiga låtar växte.

När i sjukdomsprocessen kände du att det vände?

– Det är inte så att det vänder. Dagarna går och gradvis accepterar man att det är så här. Det är inget som sker plötsligt.

Men acceptansen som präglar många av låtarna, den kan knappast ha kommit omedelbart?

– Nej, nej, nej. Det är en process. Framför allt att vara medveten om det, att så här är det. Stå ut. Det låter ju jävligt lätt och det är det inte. Men det är det enda man kan göra.

Saknar vännen

För Peters del väntar regelbundna halvårskontroller. Att bli frisk­förklarad tar tio år.

För Lennarts del är resan däremot över.

– När skivan var klar tänkte jag den här måste jag skicka till Lennart och höra vad han tycker. Och så kom jag på att ”ja, just det”. Jag hade inte skrivit den här låten och skivan om inte Lennart gått bort. Jag hade kunnat tänka mig att ha med Lennart som producent på den här skivan, men då hade det inte heller varit den här skivan.

LeMarc tystnar i sin fåtölj framför stereon.

– Jag saknar honom verkligen.

Peter om låtarna – på nya skivan

”Svag doft av skymning”

– En intressant låt att skriva och göra. Den består av en massa olika delar, tonarter, tempon, och stämningar. den är inte skriven i ett svep och det var medvetet. Lite inspirerad av Brian Wilson och ”Good vibrations” och Paul McCartney på till exempel ”Abbey roads” b-sida. Det var kul att testa och sätter lite myror i huvudet på folk.

”Memphis i himlen”

– Första låten jag skrev för skivan. Den handlar om mina tankar och känslor efter Lennart Perssons bortgång. Det är som vanligt med mig. Jag gräver där jag står och utgår från det jag känner till. Mig själv. Mina intryck och fantasier. Men det är ingen hyllningslåt till Lennart, då hade den blivit på ett helt annat vis. Det här är en låt om saknad.

”Bästa stunden på dan”

– En låt om när inget händer. När man släpper taget och inte jagar. När det bara är stiltje.

”Gråta som en karl”

– Handlar om att lära sig leva med att så här blev det. Om det nu är en sjukdom eller vad det är som har hänt. Den beskriver väl ganska bra hur man känner det. Att se att så här är det. Det gick ju inte under den här perioden, då gick ju tankarna åt alla håll och kanter. Men efter hand har jag fått lära mig att acceptera vissa saker precis som vi alla får lära oss att acceptera vissa saker.

”Våra bästa dar”

– En tillbakablick på en tid när livet var väldigt aningslöst och dessutom evighetslångt.

”Min kyrka”

– En skogspromenad.

”En sång som ingen radio spelar”

– En låt ... haha. Handlar också om det där med acceptans. Om vänskap. Hur många vänner har man?

”På mitt hjärtas torg”

– En nattlåt. En av dem som är mest metaforbeslagna.

”Har någon till sett Douglas?”

– Handlar också om känslor efter en väns bortgång. Inte bara just kring den vännen, utan allting.

”Regn mot ett rostigt tak”

– Det är nog vad jag vet den enda svenska låt som uttryckligen handlar om sömnlöshet.

”Den nakna sanningen”

– Så att säga essensen av hela plattan. Du måste lära dig att bära den, den nakna sanningen. Att om du har mist någon i din närhet som är död, han eller hon kommer ju inte tillbaka hur mycket du än skriker, hur mycket du än svär. Det är som vädret. Om det ösregnar, du kan gå ut och gallskrika ”sluta regna för fan”, nu får du ge dig och bli tokig. Det kommer inte sluta regna för det. Eller, det kanske det gör. Men det är i alla fall inte du som har åstadkommit det.

LeMarc om …

… att eventuellt spela live igen:

– Ska jag vara helt ärlig. Vad tycker jag är kul: För det första att skriva låtar. Och nästan på förstaplats: Att spela in i studion. Hela den där kreativa världen. Att spela live kommer nog rätt långt ned … Det är kul när man väl är där och det funkar. Men det är för mycket krimskrams runt omkring för att komma till de där två, två och en halv timme när man kör låtarna. Ska jag ut så vet jag att det gäller att planera som inför ett världskrig. Först Öster­rike, sen Polen, sen vidare mot Moskva och så får vi göra snabba ryck ut mot västfronten. När det gäller att skriva låtar kan jag bestämma allt själv.

… dialogen med fansen på Facebook:

– Det var en kille som heter Peter Lindmark i Alingsås som startade den där sidan och skrev själv. Och då trodde folk att det var jag som skrev när det var han. Sen övertalade han mig att gå med i Facebook för att jag skulle kunna gå in och administrera. Jag upptäckte att det var ju rätt kul att kunna gå in direkt och svara på frågor i mån av tid. Jag brukar kolla någon gång om dagen för att se om det är några nya frågor. Jag tycker det är kul, det är ju faktiskt de människorna som betalar min lön. Så enkelt är det.

Lennart Persson var en av vår tids främsta och mest stilbildande musikjournalister. Han började som journalist på Arbetet under 1970- talet och jobbade under karriären bland annat på Sydsvenska Dag­bladet, Expressen och Dagens Nyheter. Han startade också i början av 2000-talet nättidningen Feber tillsammans med Mats Olsson, Andres Lokko och Jan Gradvall.

Vid sidan av journalistiken var han dessutom under drygt 30 år ansvarig för Bibliotekstjänsts urval av populärmusik.

Lennart Persson gick bort i maj 2009. Han blev 58 år gammal.

Det här är Peter

Namn: Peter LeMarc.

Ålder: 53 år.

Familj: Gift med Monika. Två barn.

Bor: Villa i Bagarmossen, Stockholm.

Inkomst: 309 500 kronor (inkomståret 2010).

Aktuell: Släpper nya albumet ”Svag doft av skymning” på onsdag. Skivan belönades med fyra plus av Nöjesbladets Håkan Steen i går.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet