Yohio: ”Jag är rädd för japaner”

1 av 4
Yohio vill inte fastna i ett musikaliskt fack.
NÖJE

Klädd som lolita har artisten Yohio redan tagit över Japan.

Nu tar han revansch på hemstaden Sundsvall.

– Så du tyckte jag var bög när jag hade lite smink i skolan? Nu ­springer jag omkring i en klänning och får mer tjejer än dig.

”Skavlan”-aktuella artisten Yohio, 17, trotsade ­normerna i hemstaden Sundsvall. När de andra barnen lämnade mangahajpen bakom sig tog Yohio steget längre.

– Ingen vågar sticka ut där. När jag började med smink och sådant var det bara emos som sminkade sig. Vi blev kallade bögar, säger han.

Kulturkrockar

Men för Yohio blev ­öknamnen positiva.

– Jag är ju inte så kaxig. Så jag gör min grej extremare i stället. Och det manligaste man kan göra är ju att ­bära klänning. Det ­kräver ju att man vet vem man är, säger han.

I dag är Yohio högsta prioritet på sitt japanska skivbolag. Det tog två år och sju resor.

Och vissa kulturkrockar.

– Oss pojkar emellan. Tänk hur svårt det kan vara att förstå tjejer. Japaner är tio gånger värre. Man förstår ingenting. Och då ska vi inte ens tala om japanska tjejer, ­säger han.

”Finns ingen logik”

För att komma undan missförstånden har Yohio tvingats utveckla en taktik.

Han ler och nickar och pratar så tyst att de inte hör.

– Det finns ingen logik där. Folk som pratar mycket anses ljuga, men är man tyst talar man sanning. Så de antar att jag bara är respektfull, säger han.

”Fan-service”

En annan taktik är fenomenet ”fan-service”.

Att kyssas på scen – för att fansen kräver det.

– Många fans gillar boys love. De romantiserar det, och blir glada om vi killar pussas på scen. Så vi gör det. Då kan de ta med det in i sina sjuka fantasier, och drömma sig bort, säger han.

Händer det att du blir rädd för dina fans?

– Jag är rädd för japaner. De tycker att de är ett överlägset folk. Och de älskar att höra det, säger han.

Yohio om hemstaden Sundsvall

”Den större delen av Sundsvall är bondlurks­slödder. De är inte vana vid att folk är annorlunda.”

”De har sådana där Sundsvallsbyxor. Du vet, gympabyxor i polyester med vita ränder. Sen är de jättestylish upptill. Det ­pajar ju allting!”

”I Sundsvall får man aldrig bry sig om någonting. Ingenting får vara speciellt, även om de egentligen tycker det. Och man får inte ge någon uppmärksamhet. Om det går bra för någon säger de saker som: ’jaha, det blir vardag i det där ­också. Det vet man ju hur det blir’. ”

Så känner du igen ett extremist fan

Foto: KRISTOFER LÖNNÅ
Yohio som han ser ut när han står på scenen.

”De har ett smått psykopatiskt beteende.”

”Pendlar mellan att vara riktigt skärpt och ­intelligent, och att vara som en nervös ­nioåring.”

”De vill veta vikt och längd, allt, för de är fanatiker. De vill kolla om man matchar med stjärntecken och blodgrupper.”

”En tjej har blivit brevpsykopat. Hon skriver om allt jag twittrar, och skriver lite som en mamma. ”Kul att du skaffat egen lägenhet. Men glöm inte att låsa dörren och släcka ljusen. Och du måste ta hand om din kropp. Ät ­ordentligt!” Sedan ber hon om ursäkt för att hon skrivit så långt.”

”De twittrar om att de sett dig. ”Jag såg dig på den stationen. Du kollade på en karta”. Jaha, ja, det gjorde jag ju. Läskigt.”

”Jag kan inte berätta att jag har flickvän. Jag vill inte utsätta henne för det. Det finns en kultur av hatmejl och dödshot.”

”De förföljer dig. En gång gick en tjej efter oss hela vägen till hotellet. Hon gick bredvid managern, som om de var i samma gäng. Så vi gjorde ett experiment, för att se hur långt hon skulle följa efter. In på hotellet? Ja. In på rummet? Hon väntade utanför. Äta på McDonalds? Ja. Hon satt tyst bredvid, sen tackade hon och gick hem.”

”Jag har rätt respektfulla stalkers. De är tysta och följer efter. Stannar man kommer de fram och fnittrar som små tjejer, trots att de är över tjugo.”

Japans svar på glamrock

Yohio tillhör genren visual kei, som uppstod när utländska ­artister, som Elvis Presley och David Bowie, började slå i Japan. Influenserna blandades. Visual kei är alltså ingen musikstil – utan fokus ligger på det visuella. Därför jämförs den ofta med glamrocken.

Artisterna är ofta män – med en feminin look. ­Fansen är däremot nästan uteslutande tjejer, 14–25 år.

Fansen är ofta fanatiska och vill veta allt om sina stjärnor.