Lovar guld – ger ren kärlek


Winhill/Losehill

Foto: Stefan Jerrevång
kan höra ett mustasch-strå falla Winhill/Losehill gömmer sig inte bakom effekter. Det är intimt i ordets rätta bemärkelse.
NÖJE

Ordet intimt missbrukas av kritiker. Men naknare än så här blir det inte.

Stundtals kan man höra ett mustasch-strå falla.

Kungliga Dramatens Lejonkula är så liten att det på håret går att baxa in Umeå-sextetten Winhill/Losehill, Deportees-producenten och sångaren Jonas Svennem Lundbergs bror Måns Lundberg och sextio personer i publiken.

Skört svajig

Scenen är djupare än den är bred och längst bak visas grovkornigt bleka Super 8-filmer från en svunnen tid av breda baddräkter, barn och grillfester på altanen. Bandmedlemmarna står utplacerade huller om buller vilket när de inledningsvis bankar på allehanda tillhyggen – och med tanke på var vi befinner oss – får mig att tänka på Killinggängets sketch ”Absolut kroumata”.

Känslan av att vara en fluga på väggen i bandets replokal är påtaglig.

Winhill/Losehill gömmer sig inte bakom effekter. Ljudet är torrt som ett gammalt The Band-skägg. Jonas Svennem Lundbergs röst är skört svajig och själfull.

Förlåter skavanker

I sånger som ”Don’t let the inside shine out”, ”The heart is a mussel” och ”Tell her she’s the light of the world” lovar Winhill/ Losehill guld och norrländskt gröna skogar. Framförandet är inte fläckfritt, men det är lätt att förlåta musikens små skavanker när den så uppen-bart bygger på kärlek och kamratskap.

FAKTA

Konsert på Dramaten, Stockholm.

Bäst: Den vemodiga dragspelssoulen ”Don’t let the inside shine out”. Sämst: Ibland får man en känsla av att bandet håller igen lite i onödan.

Här kan du se Winhill/Losehill i höst

2/11 Helsingborg, Dunkers kulturhus, 8/11 Uppsala, Uppsala konsert & Kongress, 9/11 Göteborg, Stora teatern.